Brev från Amerika

Kära läsare,

Tiden alltså, så konstig den är. Det som hände i februari 2020 kunde lika gärna ha hänt år 2005 eller 1992. Det känns som en helt annan verklighet. En slags naiv ungdomstid när man inte hade någon aning om livets realiteter. När man kramade halvfrämlingar, trängdes i trånga barer, vandrade omkring utan munskydd och inte ryckte till så fort man hörde en hostning.

En annan tidsmarkör är att det är president Donald Trumps sista hela dag som president när jag skriver detta. Imorgon svärs Joe Biden in och en ny era börjar. När jag flyttade till Los Angeles var Barack Obama president, sedan kom Trump och nu Biden. Det känns ärligt talat hisnande att jag bott i USA så länge.

Planen var ju att stanna ett år. Göra en master vid USC och sedan återvända till min anställning på Hufvudstadsbladet. Så gick det inte alls. Jag åkte visserligen hem för några månader hösten 2014, men sade sedan upp mig och återvände till USA. Jag har ännu aldrig ångrat det. Det känns otroligt skönt att inte gå omkring och fundera på var vi egentligen ska bo. Los Angeles är vårt hem.

På samma sätt som det känns självklart att bo här och inte bo i Helsingfors antar jag att världen kommer att kännas när alla är vaccinerade. Vi kommer att glömma bort hur det var under pandemin och blixtsnabbt anpassa oss till att krama främlingar och hosta på bussen. Så funkar väl det mänskliga psyket. Tiden går och vi anpassar oss till det mesta.

Hälsningar från LA,

Peppe