Brev från Amerika

Kära läsare,

jag hör till dem som hittills varit lyckligt lottad i den konstiga situationen. Jag är frisk, folk i min närhet mår bra, jag har fortfarande mycket, roligt jobb och till och med hemskolan verkar fungera bra just nu. Jag ska med andra ord inte klaga.

Det första stora bakslaget kom ändå häromdagen. Egentligen var det ingen överraskning, men säg den som kan förbereda sig på besvikelser och dåliga nyheter. Fast man vet att det finns en stor risk att det kommer såna gör det ändå ont när aningarna förvandlas till fakta.

Mitt ridskolestall har sedan mitten av mars inte tagit emot elever på grund av smittorisken och förra veckan gick det inte längre att få ihop det ekonomiskt. Ridskolan går i konkurs. Alla hästar ska säljas. Det är så sorgligt.

Jag är inte bara orolig över vad som ska hända med de äldsta ridskolehästarna, de som inte har något marknadsvärde. Jag är orolig för hur det kommer att gå med personalen El Salvador och Guatemala som jobbat där i tjugo år och definitivt inte har arbetstillstånd. Hur ska de nu få mat på bordet?

På ett personligt plan är det också så ledsamt. Ridskolan har varit en så stor del av mitt Los Angeles-liv. Varje gång jag kört hem därifrån har jag varit lycklig. Jag har älskat hästarna så mycket, för att inte tala om hur otroligt mycket jag utvecklats som ryttare.

Plus, en av de viktigaste sakerna: Det var här jag fick en av mina allra närmaste vänner i LA. Frida och jag träffades på nån fest när hon precis flyttat hit. Hon kom fram och sa att hon hört att jag gillade hästar. Jag hade inte ridit seriöst sedan jag bodde i Buenos Aires tio år tidigare. Kände mig skeptisk, men åkte ändå till stallet med henne. Där insåg jag hur otroligt lycklig jag blir av att få vara med hästar och vilken otrolig person och vän Frida är.

Jag fattar att det här är en liten sak jämfört med alla förlorade liv, men är ledsen ändå.

Hälsningar, Peppe