Brev från Amerika

Kära läsare,

När jag skriver det här har jag nyss läst att Elizabeth Warren hoppar av racet att bli Demokraternas presidentkandidat. Det är föga förvånande, både Joe Biden och Bernie Sanders slog Warren med hästlängder under Supertisdagen. Warren hade inte lika mycket pengar och utsattes systematiskt för sexism i valbevakningen, enligt flera undersökningar. Det är lite sorgligt att det nu är definitivt att USA inte kommer att få en kvinnlig president på minst fyra år. Det här landet är helt enkelt inte redo än.

USA är sannerligen inte kvinnornas land. Här finns ingen federalt lagstadgad föräldraledighet och när barnen är gamla nog att börja skolan krävs det minst en förälder som engagerar sig i all frivilligarbete som kommer med skolgången. Det är så gott som alltid mamman. Dagligen får jag mail om att skolan behöver hjälp i cafeterian, med att ta emot elever vars föräldrar släpper av dem vid skolan, att samla ihop pengar för olika evenemang, att hjälpa till i klassen och så vidare. Volontärarbetet tar aldrig slut.

Jag har väninnor som inte lönearbetat sedan fick barn och får veckopeng av sina äkta män. I skilsmässor brukar visserligen kvinnorna får en summa som ser till att de kan fortsätta leva enligt samma standard som medan de var gifta, men jag kan inte låta bli att tycka att det ekonomiska beroendet är en form av fångenskap. Det är inte heller lätt att återvända till arbetsmarknaden efter tio år hemma. Och gör man det är kvinnans dollar bara 79 cent.

Och då har vi inte ens börjat tala om hur det är att vara kvinna och dessutom svart eller latino.

Hillary Clinton försökte visa att kvinnor kan leda landet minst lika bra som män, men trots att hon fick tre miljoner fler röster än sin motståndare 2016 räckte det inte till. Clinton fick bli det levande beviset på att en kvinna inte kan vinna Donald Trump, något som verkar vara Demokraternas enda vallöfte. Det är väl bara att göra ett nytt försök 2024.

Hälsningar från LA,

Peppe