Brev från Amerika

Kära läsare,

jag läste en så intressant artikel i New York Times. Den handlade om hur dåliga vi är på att lyssna på de som befinner sig närmast oss. Vi tror att vi känner dem så väl att vi vet vad ska ska säga och stänger omedvetet av när de börjar prata. Det här gäller föräldrar och barn, vänner och kärlekspar. Vi tror att vi känner varandra, men eftersom alla ständigt utvecklas och förändras är det egentligen en äldre version av den närstående vi känner.

Det här är en delorsak till att föräldrar inte alltid förstår sina barn och kärlekspar växer ifrån varandra. Vi är så säkra på att vi känner varandra att vi inte anstränger oss för att hålla oss uppdaterade.

Jag brukar skämta om att min man och jag löst det här genom att göra en podd tillsammans. En gång i veckan sätter vi oss ner och pratar om tankar och analyserar aktuella händelser. Jag blir faktiskt ofta överraskad. Idag talade vi bland annat om det svenska kulturarvet och jag insåg att vi har olika uppfattningar om vad som egentligen är svenskt och hur viktigt det är. Lyckligtvis verkar vi fortfarande ha samma grundläggande värderingar.

Det säger väl också en hel del om samtiden, att det känns som slöseri att inte spela in ett bra samtal och sända det för resten av världen att lyssna på. Men vi snackar i alla fall med varandra och alla bra metoder är väl bra (förutom de dåliga).

Hälsningar från LA,

Peppe