Brev från Amerika

Kära läsare,

medan jag ännu bodde i Helsingfors rörde jag mig en vanlig dag sällan längre bort än på en radie på två kilometer från mitt hem i Rödbergen. Ifall jag skulle träffa kompisar gjorde jag det helst på max en kvarts promenad från Styrmansgatan. Tvekade inför att ta mig hela vägen till Berghäll eller ut till Drumsö. Jag promenerade oftast, tog cykeln på sommaren. Att äga en bil fanns inte på kartan. Det verkade både dyrt och opraktiskt för att inte tala om miljö och klimat.

Klipp till sju år senare då jag tycker att det är helt normalt att köra i 90 minuter för att gå på en lunch/middag/fest uppe i Hollywood. Nemas problemas! Det gäller bara att välja en bra podd eller pratsamt sällskap. Och sen köra hem igen. Oftast brukar trafiken vara lugnare så det går på halva tiden. Men ändå är mellan två och tre timmar i trafiken en helt vanlig dag.

Jag gillar att se tillbaka och inse att saker jag förr upplevde som otänkbara nuförtiden är självklara. Det måste ju innebära att jag utvecklas och brutit egna förutfattade meningar. Jag gillar verkligen folk som ändrar sig. Nu är ju min inställning till avstånd en väldigt trivial åsikt, men jag beundrar människor som haft modet byta åsikt i de stora grundläggande frågorna. Som säger: På den tiden visste jag inte bättre, nu vet jag.

Människor som ändrar sig är människor som lär sig och vill utvecklas. De som av nåt slags princip aldrig vågar glänta på dörren till ”jag kan ha fel” utan istället envist biter sig fast vid de det en gång bestämt sig för att är korrekt åsikt.

Hälsningar från LA,

Peppe