Brev från Amerika

Kära läsare,

Igår hade jag ridlektion och medan jag promenerade från bilen till stallbyggnaden räknade jag till fyra olika versioner av ”Nice too see you.” Under de första åren här kändes det trevligt, men ovant att strössla omkring sig kommentarer om hur trevligt det är att se folk man springer på mer eller mindre regelbundet, men på sistone har det blivit en självklar del av vardagen.

Det handlar inte, som man så ofta i Finland tror, om onödiga eller till och med falska floskler, utan om att se sina medmänniskor. Ensamhet är nämligen ett så stort problem att man i Storbritannien tillsatt en ensamhetsminister. De som lever i nära relationer har den bästa psykiska och fysiska hälsan, och de lever längre.

Nu ersätter såklart inte en hälsning på gatan en nära relation, men jag tror ändå att det finns något livsviktigt i att se varandra. Att inte vända blicken åt annat håll när man möter en granne i trappan, att hoppa över ”hej” när man betalar i kassan eller att inte tacka när någon (mot förmodan) håller upp dörren för en.

De små, tillsynes oviktiga mötena i vardagen kan antingen skapa en känsla av tillhörighet eller utanförskap. Att känna sig osynlig trots att man är omgiven av andra människor är helt onödigt. Amerikanerna har mycket att ta efter det nordiska välfärdssystemet, men vi kunde faktiskt kopiera deras förmåga att se andra människor. Det krävs inte så mycket mer än ett ”Kul att ses”, ”Snygga skor”, ”Äntligen lite sol” eller vad som helst som kanske inte har en så djup innebörd, men som bekräftar den andra personens existens.

Hälsningar från LA,

Peppe