Kära läsare,
det finns få krafter som är lite starka som skrivmotståndet. Imorse satte jag mig ner för att skriva del två i serien Maja och Frank (del ett kom ut i somras och heter ”Ett himla tjat om hästar”, rekommenderas för 9-12 åringar). Istället för att skriva på boken har jag städat köket, läst New York Times, Hufvudstadsbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, kollat Twitter och Facebook ett antal gånger, skrivit om en helt krönika som ska publiceras i tidningen Språkvård. Den första handlade om hur jag gått omkring och trott att jag haft en avslappnad inställning till språk, men sedermera insett att jag förvandlats till min egen språkpolis till pappa.
För att undvika min egen roman skrev jag en ny krönika om att all läsning inte är bra läsning. När jag för några veckor sedan modererade samtal på bokmässan i Göteborg pratade jag lässvackor med fyra unga författare. De tipsade om att locka folk till läsning genom låttexter, diskussioner på Facebook och nyhetsnotiser. Huvudsaken är att man läser.
Jag höll inte alls med. Läsning av böcker är en sak, läsning av korta texter en annan. Det handlar om så mycket mer än att avverka ord staplade efter varandra. Läsning är att resa in i en ny värld, ta till sig information om den här världen och lära känna karaktärerna i den. Få reda på bakgrund, ana sig till fortsättning och främst av allt se sammanhanget i historien.
Det har gått så långt att jag styr nioåringen bort från fackböcker och mot fiktiva berättelser. Jag vill nämligen inte främst att han ska läsa för att få ett bra ordförråd eller lära sig mer om dinosaurier/hajar/Minecraft. Jag vill att han ska kastas in i ett parallellt liv. Uppleva nya platser, människor och tankegångar. Längta efter att få veta hur det går.
Inte läsa för att det är bra att läsa. Läsa för att han vill.
Jag vill att hans läslust ska bli lika stark som mitt skrivmotstånd, men att han i motsats till mig aldrig lyckas stävja den.
Hälsningar från LA,
Peppe
Här bloggar
Peppe Öhman är Hufvudstadsbladets utsända reporter i Los Angeles. Hennes reportage finns i tidningen på webben.
Här bloggar hon mer privat om livet på västkusten.
Hej! Oj så bra jag känner till skrivmotståndet! I mitt fall är det fråga om översättningsmotstånd.
Din nya bok recenserades i Åbo Underrättelser fre 19.10. Nedan sänder jag dig en kopia av texten. Fast antagligen får du den från ditt förlag också.
Hälsningar från Åbo.
Ännu en hästbok – som behövs
Ett himla tjat om hästar
Peppe Öhman, Schildts & Söderströms, 2019.
Den ena hästboken är den andra lik. Så är det säkert ibland. Men det gör inte genren mindre intressant och viktig. För det är något med hästböcker. Man måste kanske ha ett visst hästintresse för att verkligen beröras.
Men med deras fokus på relationer, mellan djur och människor och människor emellan, på känslor, på utveckling och på att förstå sig själv och andra – djur och människor – berör hästböcker ofta många centrala och starka teman.
Med ”Ett himla tjat om hästar” inleder Peppe Öhman en bokserie som, om man utgår från bara första installationen, lovar mycket av det bästa genren har att erbjuda. Bland annat vänskap, spänning och självinsikt.
Hur ska en hästrädd hantera ett ridläger?
I centrum för Ett himla tjat och hästar, och den kommande bokserien, står Maja och Frank. Maja tycker inte om hästar. I ärlighetens namn är hon rädd för dem. Men det har hennes mammor, som båda växt upp med hästar, ingen förståelse för. Hästar är ju det bästa som finns, om man frågar dem. Och den som får åka på ridläger borde vara den lyckligaste människan på jorden.
Men det är inte Maja, även om hon ska på ridläger, och hon blir inte lyckligare när hon träffar Frank, sin sköthäst under lägret. En lugn och snäll ponny hade hon ju velat ha, en sådan som även en hästrädd person kunnat komma överens med, inte en sur och bitsk bråkstake som Frank. Hur ska hon klara sig igenom det här?
Maja klarar sig förstås, trots problem med både hästar, gäss och några av de andra deltagarna på ridlägret. Ridlägret bjuder till och med på den mest spännande natten i hennes liv.
Med berättarglädje och stort hästkunnande förs läsaren in i äventyret och ges en fin inblick i den lite ovanliga hästflickan, eller blivande hästflickan, Majas liv. Riktigt finslipad känns berättelsen visserligen inte. Här hade funnits rum för både fler karaktärer och mera utveckling av de karaktärer man valt att inkludera.
Berättelsen innehåller också en del luckor och hopp som en grundligare genomarbetning kunnat åtgärda. Men som en introduktion till en ny hästserie fungerar ”Ett himla tjat om hästar” väl. För man vill verkligen veta vad som ska hända med Maja och med Frank, som förstås har fler sidor än de han först visar upp.
Sofia Sjö
Tack! Hade inte läst recensionen, men tyckte mycket om den!