Brev från Amerika

Kära läsare,

När jag besöker Norden packar jag alltid ner några paket finländskt rådbröd i bagaget. Det är svårt att få tag på gott amerikanskt bröd. Jag har letat och forskat, men det mesta som sälja i matbutikerna är svampigt och verkar aldrig mögla. Under en period köpte jag nybakad surdeglimpa för åtta dollar brödet på bondens marknad, det var väl okej kändes inte som en ekonomiskt hållbar lösning. Har också bakat bröd själv och det blir väl okej, men ingenting smakar som segt finskt efterungsbröd.

Jag har vänner som importerar lakrits, Fazers blå-choklad, Kalles kaviar och salmiak. Vid mitt senaste Sverigebesök beställde min man dippulver så hans chipsupplevelse blev godare. När jag bodde i Buenos Aires för drygt tio år sedan och min mamma hälsade på hade hon för att vara på den säkra sidan packat ner ett Juhla Mokka-paket. Åt sig själv, inte mig. När jag för tjugo år sedan pluggade i Nederländerna hade en spansk studiekompis tagit med sig torkat kött i formen av ett helt svinben.

Jag tycker det är underbart! För det handlar ju inte bara om smaken, utan om smaken OCH känslan av att vara borta, men ha en liten bit av hemma med sig. Även om det mesta omkring en är nytt och obekant finns det ändå lite mat som sprider trygghet genom att smaka precis som hemma.

Tänker ibland på att folk som bli rasande när man föreslår en köttfri måndag känner något motsvarande. Köttet är trygghet, barndom, en längtan efter det oföränderliga i en värld som förändras. Kanske.

Hälsningar från frukostbordet i Santa Monica,

Peppe