Brev från Amerika

I lördags bjöd en granne upp mig på ett glas vin och vi småpratade som sommaren. De flesta amerikaner jag träffar är oerhört imponerade av de långa semestrarna i Norden. Själva får de nöja sig med en vecka här och några dagar där. Det är inte ovanligt att folk struntar i att ta ut sina semestrar, man vill ju inte verka lat inför chefen.

När vi ändå var inne på fördelar med att bo i Norden frågade grannen om det stämmer att man som nybliven förälder har två år ledigt med full lön. Jag var frestad att inte korrigera den här uppfattningen, men beslöt mig ändå för att ärlighet varar längst och sade som det är. Föräldraledigheten är olika i de olika nordiska länderna, men mycket längre än det man har i USA.

Jag antar att amerikanerna kan delas in två kategorier på basen av sin uppfattning om Norden. De som får panik av ”socialismen”. De föreställer sig en verklighet som mest påminner om tv-serien Chernobyl. Allt är grått, butikshyllorna tomma och folk har ganska dåliga tänder. För dem är socialism samma sak som kommunism. Någonting man till alla medel måste undvika.

Den andra falangen är amerikanerna som frågar oss vad vi egentligen tänkte när vi lämnade paradiset med lång föräldraledighet, subventionerad barndagvård, gratis universitetsutbildning för motsatsen i USA. De ser Norden som ett paradis där myndigheterna delar ut pengar åt höger och vänster, alla är vackra, välklädda, lyckliga och… på semester.

Jag tycker det är lite kul med extremerna så ibland, bara ibland, roar jag mig med att inte säga emot. Jag nickar bara medgörligt.

Hälsningar från Kalifornien,

Peppe