Peppe bloggar om livet på västkusten

Finland,Kultur,Los Angeles,Okategoriserade,Stockholm

Är jag osynlig?

22 jun , 2019, 20.37 peppe

 

Kära läsare,

nu har det gått ungefär två veckor av sommarens Nordenbesök och jag håller på att acklimatisera mig. Mina besök följer alltid samma mönster. Först går jag omkring och är imponerad över hur snygga och välklädda alla är, sedan är jag glad över att det finns sopkorgar utplacerade överallt (se och lär, Kalifornien) och till slut blir jag irriterade över att folk är så ovänliga och vägrar se varandra.

Jag vet inte om det är för att både Stockholm och Helsingfors är ganska små storstäder. Städer vars invånare kanske drömmer om att bo o en jättestad som New York och simulerar hur de tror att riktiga storstadsinvånare lever, anonymt och isolerat. Eller om det är den nordiska kulturen som gör att folk vill hålla sig för sig själva. Amerikaner är kanske inbitna individualister, men det finns något fint i att de ändå uppmärksammar varandras existens. Ett hej, ursäkta, tack och ha en bra dag kommer helt naturligt och blir en bekräftelse på att människorna omkring en verkligen existerar. I Stockholm brukar jag få en släng av paranoia, är jag helt osynlig? En vålnad som går på stadens gator? I see dead people osv.

En krönikör i DN skrev om hur världen går åt fel håll där alla ska tala med varandra. Till och med tysta finländare får gå kurser i småprat, skrev hen chockerat. I de lyxigare Uber-bilarna kan man välja alternativet ”tyst bil” vilket innebär att chauffören inte får tala med passageraren. De rikaste har med andra ord möjlighet att välja bort småpratet. Jag har inte så mycket att säga om Uber i just det här fallet, men att se sina medmänniskor och söka kontakt med dem kan aldrig uppfattas som en börda eller något negativt. Det behöver inte leda till en livslång vänskap, bara en liten hälsning från en människa till en annan. Jag ser dig.

Om några veckor kommer jag som vanligt att ha integrerats i den nordiska modellen igen och ser ingen konstigt med grannar som inte hälsar eller folk som hellre tränger sig förbi i bussen än säger ursäkta.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe

2 kommentarer

  1. Mirna skriver:

    Jag håller verkligen med! Jag har nyligen flyttat tillbaka till Sthlm från Australien och skillnaden är slående. Tråkigt och så ogästvänligt på något sätt.

    Att säga hej till en främling på stan i Sthlm framkallar nervösa reaktioner hos folk att nästan är komiskt. de tänker antingen 1. Ska hon råna mig (samtidigt som de gör en svepande rörelse över jackfickan där mobil/nycklar/plånbok förvaras för att kolla så att den finns kvar), 2. Raggar hon på mig??! 3. Hon måste ha rymt från psyket.

    🙂 jag fortsätter ändå att le mot främlingarna, hälsa på expediterna och tacka busschauffören när jag kliver av bussen. Tänker att det lilla faktiskt kan göra någons dag ibland.

    Kram!

    • peppe skriver:

      Det tror jag verkligen! Att din hälsning/leende kan pigga upp en hel dag för en person som kanske inte känner sig sedd. Jag ska göra som du och inte ge upp. Kram och fin sommar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *