Brev från Amerika

Kära läsare,

de senaste dagarna har jag tillbringat på min mammas sommarställe ute i skärgården. Som barn älskade jag att vara här, men som tonåring släpades jag med ut och satt helst bakom en bok och muttrade. När mamma bad mig hjälpa till med gräsklippning eller disk gjorde jag det ytterst motvilligt. Bortskämd som jag var tyckte jag att jag hade jobbat tillräckligt mycket i skolan. På mitt sommarlov skulle jag väl ändå få vila ut?

Som hårt arbetande småbarnsmamma kan jag ömsint (och eventuellt lite generat) le åt Peppe 15 år. Den personen visste inte mycket om vad hårt arbete är och att vuxenlivet senare skulle föra med sig arbete som aldrig blev färdig för när den sista texten var skriven och det sista mailet skickat skulle det alltid dyka upp ett nytt uppdrag och fler mail. Detta i kombination med småbarn som skriker om mjölk, mat och att bli underhållna.

Under tonårstiden på nittiotalet fattade jag inte heller hur skönt det är att utföra trädgårdsarbete. Peppe 15 skulle sannolikt fnyst föraktfullt åt det jag kommer att skriva nu. Men efter att ha klippt gräs, huggit ner några träd och ansat gårdens alla buskar har jag rivsår på armarna, skavsår på fötterna och ömma muskler. Men jag mår också otroligt bra och sover ännu bättre. Att som stillasittande skrivande människa få utföra fysiskt arbete som dessutom genast visar resultat är väldigt tillfredsställande.

Det är inte det att jag inte skulle kasta längtande blickar på den uppslagna boken på nattygsbordet, men det är lättare att få vara ifred från barn om man skuffar en gräsklippare än på sängen med en bok. När jag skriver det här inser jag att min plötsliga kärlek för trädgårdsarbete också handlar om att få vara ifred med mina tankar. Det är så nära meditation jag kommit de senaste veckorna.

Jag har ingen aning om hur jag ska kommunicera den här insikten åt mina egna barn den dag de blir tonåringar. Antar att de helst enkelt får bli medelålders och upptäcka glädjen själva.

Hälsningar från gräsmattan,

Peppe