Brev från Amerika

Kära läsare,

det finns många småsaker som får mig lyckligt fnissig med USA. Det är ofta, från ett nordiskt perspektiv, helt onödiga grejer, men som amerikanerna tar för givet. En av dem är drive through-tjänster. I Las Vegas kan man gifta sig utan att stiga ur bilen, det är kanske inte det vanligaste alternativet för bröllop, men så typiskt amerikanskt ändå. Här i våra knutar i Santa Monica finns det drive through Starbucks. Om jag inte tyckte att just det kaffet var så äckligt skulle jag använda dem dagligen. Det jag däremot ofta använder mig av är drive thorugh-banokmaten. Bara att stanna, trycka in sin pinkod och ta ut pengar. Lätt som en plätt.

Sen finns det andra delar av Los Angeles jag verkligen avskyr. En av dem är föräldrar som försöker få sina barn att göra karriär i Hollywood och i de långa loppet bli miljonärer. Pensionen försäkrad i ett land där pensionen är ytterst osäker. Fast med det egna barnets välmående som insats. På en fest för inte så länge sedan pratade jag med en mamma som stolt förkunnade att hennes åttaåring snart hade 30 000 följare på Instagram. Hon hade varit tvungen att ta barnet ur skolan för att hen skulle hinna på alla auditions. ”Men det är inga problem alls! Jag hemskolar hen nu.” sa mamman glatt.

Den här staden är förrädisk, så många tomma löften och förhoppningar. Det finns såklart alltid framgångshistorier om barnet som blev upptäckt, fick en jättestor roll i en storfilm, fick fler roller, blev en Oscarnominerad och lycklig skådespelare som vuxen. Tyvärr finns det ganska få såna här solskenshistorier. De flesta springer på auditions och får en liten roll här och där. Mest nej ändå.

Jag vill inte kommentera andra föräldrars sätt att vara föräldrar, men jag blir alltid lite nedslagen när mammor och pappor skryter om hur många följare deras lågstadiebarn har.

Hälsningar från LA,

Peppe