Brev från Amerika

Kära läsare,

jag har tänkt mycket på vardagen. Det är delvis för att livet mest består av vardag, men också får att jag tillsammans med en vän dragit igång en tre månader lång kurs som handlar om att stanna upp och se över livet. När jag skriver ”livet” låter det kanske pretentiöst, men livet och vardagen är väl avlägsna synonymer. Sedan hösten 2018 har vi dragit fyra stycken Friday Lab-kurser med sammanlagt 40 deltagare.

Våra deltagare har varit allt mellan diplomater, grafiska designers, journalister, jurister, barnmorskor och mångsysslande skribenter. Den gemensamma nämnaren är ändå att alla varit kvinnor. Jag har ingen klockren förklaring till varför det bara är kvinnor som anmäler sig, men jag gissar att personlig utveckling ligger närmare den traditionella kvinnorollen. På gott och ont, att ständigt försöka anpassa sig till omvärlden kan leda till att man tappar bort sig själv, samtidigt som det gjorde alla gott att ibland stanna upp och se över livet Fråga sig om man verkligen lever det liv man vill. Om man rör sig i rätt riktning och om man kommer att vara tacksam och glad för sin egen skull när man som åttioåring ser tillbaka på livet.

Det är mycket fint att se dessa kvinnor stanna upp, fundera och verkligen ta tid för sig själva. Det är om möjligt ännu finare att se hur små justeringar kan leda till välmående och stora förändringar. Hos vissa är dessa förändringar väldigt konkreta, de byter jobb och/eller land. Andra skapar mer subtila, men viktiga vanor. Tar sig tid för reflektion, lägger ifrån sig mobilen oftare och gör aktiva val för att skapa en bättre vardag. Vi döpte kursen till Friday Lab eftersom alla dagar borde ha samma förväntan och pirr som fredagen. Livet ska inte gå ut på att räkna ner dagarna till helg och semester.

Men det var ju min egen vardag jag skulle tala om. Folk brukar säga att det blir vardag överallt och jag tolkar det som att de menar att de flesta dagar i veckan är gråt och tråkiga. Hemma hos oss skiljer sig inte vardagarna mycket ifrån varandra, med barn är det väckning, skola, lunch, läxor, middag och läggdags. Ändå drar jag mig från kalla det vardag.

Känsliga läsare får sluta läsa här för det jag nu kommer att skriva kan upplevas som ganska äckligt och självgott, men det är aldrig grått att leva på en plats med kolibrin utanför fönstret och Stilla havet nåt kvarter bort. Det är magiskt att dela dagarna med sin bästa vän och få jobba som skribent. Nu känner jag att jag för att balansera upp detta måste skriva att det här hushållet också drabbas av vinterkräksjuka, bråk om vem som ska tömma diskmaskinen, räkningar som ska betalas och stress när deadline närmar sig. Men för det mesta är det ganska härligt. Eller det är i alla fall historien vi berättar för varandra. Jag säger verkligen inte att alla livets problem och olyckor försvinner med en gott humör och solsken på bakgården, men det skadar inte.

Hälsningar från LA,

Peppe

Vardagen