Brev från Amerika

Kära läsare,

Efter den senaste skolskjutningen har USA reagerat på många olika sätt. Vissa föreslår att man ska ge lärarna vapen för att försvara eleverna och avskräcka skolskjutare, ett antal företag protesterar mot vapenlagstiftningen genom att säga upp samarbetet med NRA, konservativa anklagar liberaler för göra våldet till ett politiskt verktyg, presidenten påminner sig själv på en lapp om att visa empati inför de överlevande och republikanerna säger att det inte är vapen som mördar barn, det är människor som lider av psykisk ohälsa. Ett för övrigt väldigt obehagligt påstående: Det är inte osannolikt att en person som lider av psykisk ohälsa begår ett dylikt brott, det är däremot vidrigt att påstå att folk som lider av psykisk ohälsa är farliga och brottsbenägna.

Det finns däremot en gemensam nämnare bland alla skolskjutare: de är unga män. Det här leder mig till slutsatsen att det finns ett problem med mansrollen. Att pojkar inte lär sig kommunicera sina känslor annat än med brutalt våld visar att vår kultur har gjort något fel. Det här gäller både i USA och Europa och det verkar inte bli mycket bättre. Här i liberala Los Angeles får sjuåriga killar  skäll för att de gråter då deras ballong flyger iväg. Andra uppmuntras att ”stå på sig” och ”lösa konflikter med knytnävarna”. Egentligen är det inte så konstigt, kulturen reproducerar fortfarande bilden av den starka, tysta mannen.

En lösning på mäns våld mot kvinnor och barn och andra män är att luckra upp den snäva mansrollen. Att på allvar ifrågasätta normen där mannen inte får vara skör, svag och rädd. Att få små och större pojkar förstå att alla deras känslor är tillåtna och ge dem verktyg att kommunicera dem annat än genom våld. Att skota myten om att ensam är stark och känslor är tjejiga: Vi behöver fler mjuka manliga förebilder och vi måste lära våra söner att de också får vara små och svaga. Alla är sköra ibland. Det är liksom en del av att vara människa.

Hälsningar från LA,

Peppe