Brev från Amerika

Kära läsare,

Igår hände det igen. Jag träffade en kompis som berättade att hon skulle skilja sig. Det senaste året har mina vänner en efter en berättat att de antingen övervägen skilsmässa eller är mitt inne i en. Samtliga har varit ledsna, men lugna och rationella. De har sagt att de inte orkar längre, att kärleken inte finns kvar och att livet är för kort för att leva med någon man inte älskar. Alla har också sagt att de gärna träffar en ny partner i framtiden, men att de, om de ekonomiska förutsättningarna finns, helst förblir särbor.

De flesta heteropar lever relativt jämställt fram tills barnen kommer, då rasar jämställdheten och kvinnan i familjen halkar efter ekonomiskt eftersom det är hon som tar ut merparten av föräldraledigheten och senare är den som stannar hemma med sjuka barn. Det är också kvinnan som sköter om lejonparten av det oavlönade hushållsarbetet och det emotionella arbetet i relationen. Så länge man är kär kan man förlåta irritationsmoment som att den andra aldrig tvättar, städar, handlar, minns släktingars födelsedagar och har noll koll på barnens skolutflykter och föräldramöten, men när kärleken försvinner växer irritationen.

Då är det inte svårt att föreställa sig att ett liv där man bara har sig själv och de minderåriga att ta hand om. Att inte vara tvungen att städa undan i köket efter en annan vuxen, att bara vara tvungen att köpa födelsedagspresenter åt sina egna släktingar och vänners barn, att aldrig mer plocka upp ett par smutsiga vuxenkalsonger från badrumsgolvet. När heterokvinnor kommer hem från jobbet höjs deras stressnivåer, då börjar nämligen dagens andra skift. När män kommer hem sjunker stressnivåerna.

Därför är jag inte alls överraskad över mina vänner som visserligen drömmer om att hitta den stora kärleken igen, men att låta den bo på en annan plats och ta hand om sin egen markservice. Det kanske är värt en lite sämre ekonomi.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe