Brev från Amerika

Kära läsare,

under bokmässan i Göteborg passade jag på att gå på nattklubb med några författarvänner. Vi landar på en klubb där medelåldern ligger nånstans mellan 20 och 25. Först känner jag mig en förälder, men det tar inte länge innan jag glömmer bort åldersskillnaden och det känns som om vi var tillbaka i studietiden då det var mer sällsynt att man inte gick ut en lördag (och fredag och torsdag och valfri annan dag) än att man gjorde det. Där står vi sedan på dansgolvet och försöker, på ett någorlunda värdigt sätt, dansa till långsam hiphop. Bakom oss står en uppenbart berusad/alternativt hög kille med en ung kvinna i samma ålder. Killen höjer rösten mot tjejen och hon ser om inte rädd så åtminstone beklämd ut.

Vi fortsätter dansa medan killen blir allt aggressivare i sina ord och kroppsspråk. Det är när han tar tag i tjejens axlar för att ruska om henne som jag slussas tillbaka till en tid då det var vardag. Man gick ut, blev full, bråkade kanske och en eller flera unga män blev våldsamma. På den tiden var det så vanligt att folk i närheten bara ryckte på axlarna. Boys will be boys och han är ju aldrig våldsam när han är nykter. En bra kille, det vet ju alla.

Vi är många på dansgolvet som ser killen på klubben bli allt aggressivare. Han slår aldrig, men han lutar sig över henne.  Så där som flera män lutat sig över mig när de varit förbannade. Hotet om våld kunde bara vara tydligare om det stod med neonbokstäver på väggen. Till slut inser jag att detta kanske är vanligt, men inte normalt och ingriper. Med hjälp av en annan kvinna ser jag till att tjejen kommer bort från den  aggressiva killen. Han står kvar med sin öl. Mumlar något för sig själv. Under några minuter förbereder jag mig på att själv få ölen i nacken, men då är det redan så många som sett vad som hänt att killen är tvungen att hålla sig.

Efteråt kan jag inte förstå varför vi inte kontaktade ordningsvakten. Det självklara är ju en nolltolerans till våld och att så fort någon beter sig våldsamt är hen inte längre välkommen. Det här gäller också i skolor, på hemmafester, på jobbet och alla andra ställen där människor möts. Om vi gemensamt beslutar oss för att inte acceptera ens minsta lilla antydning till våld och genast ingriper då vi ser att det sker tror jag faktiskt att vi kan förändra kulturen. Boys will be boys kan kanske i framtiden innebära typsikt personer som kan utrycka sina känslor verbalt och personer som känner stor empati.

Hälsningar från Göteborg,

Peppe