Brev från Amerika

Kära läsare,

en sommar i Stockholm börjar lida mot sitt slut. Enligt min dator är det 63 dagar sedan jag senast säkerhetskopierade den och det innebär att vi varit borta lika länge. Jag har njutit av den nordiska sommaren, ätit rågbröd med smör, ost och tomat, promenerat runt stan bara för att jag kan och till och med åkt ut till landet då och då. Nätterna har varit ljusa och vännerna många. Det ende jag egentligen grämer mig över är de alldeles för få gånger jag simmade i Östersjöns bräckta vatten.

Nu stundar det alla småbarnsföräldrar fasar för: En lång flygresa med litet barn. Jag är okej med att flyga med barn som är yngre än sex månader och äldre än tre år, men luckan där emellan brukar vara tortyr för samtliga inblandade. Redan när man kommer in i flyget och ser först paniken och sedan lättnaden när man promenerar förbi, i ens medpassagerares ögon, vet man att det blir elva långa timmar. Jag minns ett flyg mellan Helsingfors och Bangkok då sjuåringen var en tvååring och insisterade på att promenera fram och tillbaka i gången den konstanta tiden flyget befann sig i luften.

Det finns såklart vissa trick att ta till. Rolig plockmat, en ny liten leksak varje timme (en kul förpackning räknas, ettåringar är inte så noga), försöka tajma flyget under ungens sovtider och att ladda ipadden med Babblarna. Att påminna sig själv om att det kommer en dag då ungen är fem-sex och underhåller sig själv med flygplanets filmer och spel. Sen är det bara att hoppas på det bästa. (fyll gärna på med era bästa tips).

Nu säger någon surkart: ”Men flyg inte med småbarn då!” Tyvärr blir det så här när man bor på två ställen. Och i ärlighetens namn är det bara en begränsad tid. Både resan och tiden när barnen är väldigt små. Det gäller att bita ihop, intala sig att flygresan (och livet) är temporär(t) och efteråt aktivt glömma hur det egentligen är att resa med småbarn. Glömskan är en småbarnsförälders bästa vän.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe