Brev från Amerika

Kära läsare,

Ofta ligger svenskarna lite före oss finländare. Traditionellt snappar de blixtsnabbt upp trender, vare sig det handlar om mode, podcaster, musikfenomen eller tv-serier. Alltid ungefär fem år före oss. Svenskarna var snabbare på att anamma feminismen (trots att vi började starkt med rösträtten för kvinnor), att dela upp föräldraledigheten mellan pappor och mammor och de jobbar för en jämställd filmproduktion. Det där med filmproduktionen tänkte jag förresten på under det elva timmar långa flyget mellan Stockholm och Los Angeles. Få är filmerna som klarar av Bechdeltestet. Alltså en film som ha minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som pratar med varandra, om någonting annat än män.Det här låter ju hur enkelt som helst, men testa själva, få är filmerna som klarar detta Eftersom vi är så vana vid att det är män som regisserar, producerar och spelar huvudrollerna i filmerna vi ser krävs det hårdare satsningar än ”det löser sig av sig självt med tiden” i filmbranschen.

Men det var inte alls filmutbudet på flyget jag skulle skriva om, utan om att resa med barn, för här vinner både Helsingfors-Vanda och LAX Arlanda med hästlängder. På flygplatsen i Vanda finns det en egen ingång för barnfamiljer, där är personalen van vid att föräldrar packar med sig barnmat och mjölk. De är tålmodiga och vänliga. Ingen stressad affärsman står och suckar en i nacken när man tömmer ut sin väskas innehåll i en av de grå platslådorna samtidigt som man jonglerar en baby på ena armen och med kontrollerad irritation ber sjuåringen att inte själv åka på bandet genom röntgenmaskinen.

Jag föreställer mig att alla vinner på det här viset. De som reser utan barn behöver inte stå och stampa bakom en bökig barnfamilj med en massa väskor och de med barn får en lite snabbare och vänligare säkerhetskontroll. På svenska Arlanda står alla i samma kringelkrokiga kö, förutsatt att man inte är av den lite rikare sorten som reser businessclass eller motsvarande. Det finns en slags ironi i den svenska jämlikheten där alla ska behandlas lika, ja förutom de som kan betala mer.

På LAX finns ingen speciell kö för barnfamiljer, men säga vad man vill om amerikaner, gulliga är de mot ungar. I kön till tullen, som i värsta fall kan ta flera timmar, dyker det alltid upp någon från personalen som vänligt leder en förbi kön. Ofta säger de att de fattar att barnen har en lång flygresa bakom sig och att de gärna gör den här sista utmaningen så lätt som möjligt. De vinkar åt och skojar med babyn och är liksom mänskliga. (Nu är jag inte dummare än att jag ser mina egna privilegier med ljus hudfärg, men white privilege kan vi prata om i ett annat inlägg, det är ju högaktuellt just nu).

Där ser man, det finns faktiskt områden där Sverige ligger efter både Finland och USA.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe