Brev från Amerika

Kära läsare,

på måndagen börjar sexåringen första klass. I praktiken känns det som andra klass eftersom den lokala förskolan, kindergarden, mest påminde om första klass där barnen skulle lära sig läsa skriva och räkna och kom hem med läxor varje dag. Skolan börjar 8.30 varje dag, utom onsdag då det är sen start 9.55, och slutar 14.50. Vanligtvis följer sedan aktiviteter som fotboll, baseball, simning eller konst, läxor, middag och isäng. Blir själv trött bara jag tänker på det, men ungdomen har kanske mer energi.

Varje år får ungarna också nya klasskamrater och en ny lärare, en hel klass flyttas alltså inte automatiskt upp en årskurs. Först tyckte jag att detta lät sadistiskt, men i längden leder det ju bara till att ungarna får fler vänner och känner hela sin årskurs när de går ut skolan i femte klass. En helt ny klass är lite nervöst för många av barnen, tänk om det inte finns en enda gammal kompis i den nya klassen? Men tydligen har den som delar upp barnen nåt slags koll eftersom vi igår fick reda på att sexåringens två bästa kompisar kommer att finnas i samma klassrum. Ingen fara på färde här inte.

Sexåringen är inte galen i tanken på att vara tvungen att lämna sommarlovets lata dagar bakom sig och istället stiga upp tidigt på morgnarna, göra läxor och få struktur på livet. Men det finns inga alternativ, vi är nämligen inte typen av föräldrar som sysslar med hemskola. Han får vänta tills han blir vuxen innan han, likt sina mamma och pappa, kan bestämma över sin tid själv. Gärna med en bra utbildning i bagaget.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe