Brev från Amerika

Kära läsare,

I dag var jag med om ett så typiskt Los Angeles-fenomen att jag är tvungen att dela det med er. Magnus och jag lämnade av sexåringen på skolan, satte oss i bilen och körde ut till Malibu för att frilansjobba på Malibu Farm Café. När jag steg ur bilen tappade jag min telefon i asfalten och glaset på framsidan krossades. Ni vet frustrationen både på sin egen oförsiktighet och Apple som insisterar på att göra de sköraste av fjärilsvingar till glas på telefonerna.

Eftersom det här var ett krossat glas man inte kunde ignorera letade jag upp den glasfixaren som fått bäst poäng på Yelp. Det visade sig vara ett företag som inte bara var relativt förmånligt (i relation till de andra alltså, ingenting med iphones är bara förmånligt) och, håll i er nu, kommer hem till en inom en timme och fixar glaset medan man intresserat ser på.

Magnus och jag jobbade en stund till och susade sedan tillbaka till Santa Monica där vi möttes av en inte bara väldigt trevlig, utan också effektiv ung man som skruvade upp och ihop min telefon på drygt tjugo minuter. Medan han gjorde det berättade han att han att det mest krävande var att fixa telefoner folk tappat i toaletten och poolen, eller generellt vattenskadade mojänger, men att det också gick att styra upp. Och att han då det var tyst på telefonfixarfronten körde Uber och Lyft. Till vår stora förvåning var han inte aspirerande skådespelare, utan bara en utexaminerad geolog som haft svårt att hitta jobb och nu jobbade som egenföretagare.

Sedan hyvlade jag mitt kreditkort mot hans telefon (obs, ej metafor för något annat!) och hade en hel skärm igen. Vi önskade varandra en trevlig dag och snipp snapp snut så var LA-sagan slut. För den här gången.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe