Brev från Amerika

Kära läsare,

Det finns två sorters människor, de som på flygplan vänder sig om och frågar personen i sätet bakom och det är okej att hen fäller bakåt sitt ryggstöd och de som bara kraschar ner utan att uppmärksamma sina medmänniskor. Jag vill vara den första typens person. En som är solidarisk och fattar att det lever andra människor omkring mig. Att livet blir bättre för alla om man visar hänsyn.

När vi landade på LAX igår var kön genom tullen evighetslåg. Vi var trötta, lätt svettiga efter elva timmar av flyg och längtade bara efter ett svalkande dopp i poolen. Tullmännen och -kvinnorna kan vara knepiga och man ska inte skoja för mycket när man sträcker fram sitt pass. De vill oftast småprata och förhöra sig på varför man är i landet. Den här mannen, med latinmaerikanskt utseende, frågade oss genast vad vi i egenskap av europeiska  journalister tycker om Donald Trump. Eftersom man aldrig ska prata politik med folk man inte känner i USA svarade jag svävande att Trump är en eh, ”speciell” kandidat. Mannen nickade och sa att han alltid röstat på republikanerna. Att Hillary Clinton inte var ett alternativ. Han lade till att han själv hade en bakgrund inom det militära och att Barack Obama varit en katastrof ur en militärsynvinkel och att Hillary Clinton sannerligen inte kommer att vara bättre. På George W Bush tid rådde det åtminstone ordning och reda.

Vi stod på den andra sidan disken och nickade motvilligt. Man vill ju inte börja gräla med personen ska som ska stämpla ens pass. Tullmannen fortsatte att säga att han gillade Trumps löften om att tämja invandringen (”Obama har gjort så papperslösa invandrare kan ta körkort! Kan ni fatta dumheten!”) och att han älskade vapen. Här smekte han ömt sitt eget tjänstevapen. Sen släppte han in oss i USA och jag önskade att jag träffat tullmannen civilt och kunde intervjua honom för Hufvudstadsbladet.

Det där med solidaritet mot andra människor är tydligen inte en självklarhet för alla. Speciellt inte Trumphanhängare.

Greetings från LAX,

Peppe