Brev från Amerika

Kära läsare,

Den här sommaren har jag varit ledigare än på många år. Det har inneburit att jag läst minst tre böcker i veckan och plöjt igenom hur många tv-serier som helst. Jag har sett 1980-talsskräckhyllningen ”Stranger things”, vansinnigt roliga och elaka ”Difficult People”, årets bästa mordmysterium ”The Night of” samt den fjärde säsongen av ”The Mindy Project”. I The Mindy Project spelar komikern Mindy Kaling gynekologen som börjar jobba på en privat klinik, blir kär i en kollgea, får barn och gifter sig med honom. Det ÄR vanligtvis roligare än min korta sammanfattning förtäljer. Kaling är en professionell komiker (hon började som praktikant på Conan O’Brians kvällsshow och har arbetat sig upp i branschen), men i säsong fyra när hennes karaktär, Mindy Lahiri, blir mamma är det mer sorgligt än roligt.

Jag fattar att en amerikansk komediserie vill spegla det amerikanska samhället, men hittills har alla (14) avsnitt jag sett handlat om problematiken att Lahiri fått barn och att hennes man, barnets pappa, inte vill att hon ska jobba utan istället stanna hemma och ta hand om ungen samt gärna föda honom några till. Lahiri har precis öppnat en egen fertilitetsklinik och känner att hennes karriär blomstrar, hon har ingen lust att bli hemmamamma på heltid. Mannen insisterar. Fjorton avsnitt in och alternativet att pappan skulle stanna hemma med sitt barn finns inte på kartan. Det nämns inte ens.

Jag antar att det här inte är ett ovanligt scenario i amerikanska familjer, men eftersom USA:s är ett populärkulturkonsumerande land och Mindy Kaling kallas feministisk förebild hade jag hoppats på att hon eller någon annan vid skrivbordet hade snubblat över tanken att också män kan ta hand om barn. I ”The Mindy Project” får kvinnan välja mellan karriär och barn medan mannen kan ha allt.

Lyckligtvis finns det normöverskridande tv-serier som ”Transparent” (säsong 3 kommer i september), ”Broad City”, Catastrophe”, ”Orange is the new black” och ”Veep” för att nämna några. Se det som tips när kvällarna blir mörkare och soffan mer inbjudande.

Hälsningar från Stockholm,

Peppe