Brev från Amerika

Kära läsare,

Nu kommer ni att tycka att jag blivit så där äckligt amerikaniserad, men vet ni vad jag älskar med USA? Jo, att folk ser varandra. Det många finländare kallar ytlighet: ”Att någon säger how are you, betyder ju ingenting!” Ser jag som att bara uppmärksamma en annan människas existens. Det stämmer visserligen att alla som säger hej på stan eller ger en komplimang åt ens skor inte nödvändigtvis vill bli ens hjärtevänner, men måste alla möten verkligen leda till djup vänskap? Räcker det inte bland med att vi bara bekräfta varandras existens?

När jag bodde i Rödbergen hände det att grannarna bara skyndade förbi mig utan att svara på på mitt huomenta, att folk i kassakön inte hälsade på personen i kassan och att en hel kö av människor struntade i att heja på busschauffören. Som om det rådde en gemensam uppfattning om att man bara uppmärksammar människor man garanterat känner från förut. Jag antar att det delvis beror på att många är rädda för att vara tvungna att fortsätta småprata, men vet ni, det behöver man inte. Det räcker med ett hej.

Jag är sannerligen ingen psykolog, men jag utgår från att folk som blir sedda mår bättre än de som tillsynes osynliga kan glida genom livet en hel del, eller hel vecka. Att hälsa att bara ett bekräfta en annan person. Jag fattar att det inte är ondska, att man ofta blandar ihop blyghet med dryghet, men det är faktiskt jättelätt att visa folk att man ser dem.

So take care now. Have a nice day. See ya all around.

/Peppe