Brev från Amerika

Kära läsare,

Här i USA beundrar man den finländska skolan och inte sällan frågar andra föräldrar oss hur vi kan ta vårt barn från världens bästa skolsystem till något som inte är tillnärmelsevis lika bra. Nu är ju USA enormt med både otroligt bra skolor och såna som faller under all kritik, men en av de största skillnaderna är nog tävlingsinriktningen.

Här börjar man tidigt med allt. När barnen gått ur förskolan (alltså kindergarten, vilket alltid förvirrar mig eftersom dagis, enligt min logik, borde kallas kindergarten och förskolan preschool, men nu är det tvärtom) kan de redan läsa. Efter jul fick femåringarna hem ett sorts betyg där det stod vad som gått bra och vad som kunde ha gått bättre. För en finsk och en svensk förälder kändes det skrattretande att bedöma ett så litet barn, men här har man stenkoll på barnens kunskap redan i kindergarten.

Femåringen i vårt hem låg lite över medeltalet på allt annat än att läsa och skriva och vi blev uppmanade att öva mer hemma. Sagt och gjort, varje kväll ljudar han igenom en godnattsaga för oss innan vi läser (en lite mer avancerad) berättelse för honom. Egentligen tycker jag att barn som bara är fem-sex år gamla mest ska leka och inte ha hemläxor, men jag måste ändå erkänna att det är med en viss stolthet i mitt modershjärta jag lyssnar på barnet högläsning. Jag är fem före att skriva det på Facebook, men kommer sedan på att ingen gillar en förälder som bara skryter om sitt eget barn på sociala medier. Men nu fick jag ändå in det här: Femåringen kan läsa. So sue me, som vi säger här i America.

Greetings from vardagsrumsbordet,

Peppe