Brev från Amerika

Kära läsare,

När detta skrivs är det skottdagen och det är ju lite roligt eftersom just den 29 februari inträffar så sällan. Det här kunde ju vara allt jag har att säga om skottdagen, men jag kan inte låta bli att kommentera traditionen att det är på just denna dag kvinnor får fria. Och jag fattar, det är en gullig liten tradition och varför hetsa upp sig över småsaker, men småsaker bygger tillsammans upp helheten i den kultur vi lever och därför känner jag mig nu nödgad att kritisera den här (heteronormativa) äktenskapstraditionen. Ni får med andra ord ursäkta bristen på romantik i det här inlägget.

Att det finns en dag vart fjärde år då kvinnan kan ta kontroll över om hon ska gifta sig känns rent ut sagt väldigt sunkigt. Lika gammaldags som att ha en man (vanligtvis pappan) som ger över bruden till en annan man (blivande äkta make) eller att ta sin mans efternamn. Varför det frågar någon nu? Massor av kvinnor VILL kanske att pappan ska lämna över dem i kyrkan, vill att mannen ska fira (och själv ha en möjlighet att göra det vart fjärde år) och ta sin mans efternamn. Handlar inte feminismen om att kvinnor ska få göra exakt som de vill?

Ja, alla ska få göra exakt som de vill, men innan man gör det kan man fundera på varför man vill det, handlar det om tradition, att alla andra gör, för att man gör så i Hollywoodfilmer så eller för att man själv hittat på det? Det finns ett visst symbolvärde i att kvinnan har mindre att säga till om om/när hon ska gifta sig, att hon blir överlämnad av en man till en annan och att hon ger bort sitt släktnamn.

Det ideala är naturligtvis att lika många kvinnor som män friade, folk tog varandras efternamn, eller behöll sina egna, eller hittade på nya i lika stor utsträckning. Att mammor, pappor eller ingen alls överlämnade brudar och brudgummar och ifall man ville ingå äktenskap med en viss person skulle det vara en självklarhet att fria fria vilken dag eller natt som helst.

Greetings from America,

Peppe