Brev från Amerika

Kära läsare,

I söndags gick hela familjen på barnets bästa kompis femårskalas. Kalaset hölls i Rustic Canyon Park bara några kilometer från oss och visade sig vara ett favoritställe för barnkalas. Minst fyra andra födelsedagar firades i parken. Barn sprang omkring och jagade varandra höga på tårta och muffins, stora ballonger frigjorde sig och seglade upp mot himlen och en sjörövare trollade i ett hörn. Mitt i all den här söndagsidyllen började jag prata med en av papporna på kalaset. Ganska fort in i samtalet började vi tala om masskjutningen i San Bernardino veckan innan. Om hur otroligt tragiskt det var och hur hemskt det är att våra barn ska växa upp i en kultur där sånt händer. I USA sker det nästan en masskjutning om dagen.

Jag trodde att vi var överens om att vapen är hemska då pappan sa att det bästa vore om alla ”vettiga människor” bar vapen. Tänk om on en galning med ett maskingevär plötsligt uppenbarade sig i parken och började skjuta omkring sig helvilt. Då kunde vi vettiga människor tillsammans meja ner honom. Jag blev alldeles stum. Det kändes som om jag pratade med Donald Trump. 

Jag försökte argumentera att ju fler lättillgängliga vapen, desto fler döda. Att fler oskyldiga mister livet och att det inte alltid är så lätt av avgöra vem skurken är. Men pappan vägrade lyssna. Hans lilla blonda son kom fram till honom och det verkade ge pappan ännu mer bränsle på argumentet att vi måste skydda våra barn och oss själva med vapen. Min man Magnus föreslog knivar. Skulle inte en ordentlig kniv vara ett bättre alternativ. Att skjuta ett vapen mot en annan människa verkar enklare, att verkligen gå i närkamp med någon gör att innebörden av liv och död blir tydligare. Men pappan menade att vapen är så mycket effektivare, och det har han ju rätt i.

Jag kände mig som en naiv europé. En person som är för mesig för att försvara sitt eget barn, men jag kan bara inte tycka att världen vore säkrare om fler människor bar skjutvapen.

Greetings from America,

Peppe