Brev från Amerika

Kära läsare,

Los Angeles: Venice i motljus, Hollywoodskylten som vakar över staden, palmer som vajar i den varma brisen och glamouren som ibland blir nästan övermäktig. L.A. som ett vykort (minns någon av er ännu vykorten? En slags bilder man skickade med fysisk post med handskrivna meddelanden på). Grejen med vykort är att ge en justerad, putsad och förskönad version av verkligheten. På riktigt är L.A. också smutsigt, fattigt, fult och krävande. Evighetslånga bilköer, hemlösa, avgaser och rasism.

I söndags var vi bjudna på grill-, pool- och pingishäng hos ett par kompisar. Vi tog med oss några majkolvar att slänga på grillen och en sixpack öl och körde iväg. Det tog oss bara en dryg halvtimme att köra upp till Laurel Canyon där barnen genast slängde sig i poolen medan vi beundrade utsikten över staden. Medan eftermiddagen förflöt droppade det in några andra kompisar, vissa lokala, andra från Stockholm och New York. Barnen fortsatte att plaska i poolen och vi vuxna pratade om musik från 90-talet, kameltår, jobbet, politik och småbarnsåren. Alltså exakt samma saker som jag skulle ha talat om med ett gäng kompisar på en grillfest i Helsingfors. Den enda skillnaden var väl att Steven Tyler inte bor granne med mina kompisar i Rödbergen.

Det slog mig att hur fantastiskt en stad och ett klimat än är handlar det efter en tid om människorna man omger sig med. Jag läste någonstans att det är ovanligt för män som fyllt trettio att få nya vänner. Det är väl lite enklare för kvinnor, men kanske inte självklart. Tänker ofta på det här i L.A. Att vi haft turen att träffa personer vi verkligen trivs med och som vi fort har börjat kalla vänner. Den här staden vore inte hälften så rolig att bo i utan grill-, pool- och pingissöndagar.

Greetings from America,

Peppe