Brev från Amerika

Kära läsare,

jag har aldrig sett mig som en fantastisk förälder. Eller jag har aldrig tvivlat på att barnen vet hur mycket jag älskar dem. Jag säger det flera gånger om dagen. Vi kramas och skojar och pratar och ser på film tillsammans. Det jag inte känt mig så fantastisk i är själva strategin i hur ett barn ska fostras.

Det fanns en period när jag läste böcker om barnfostran. De sade både samma sak och helt olika saker. Sov tillsammans med barnet, sov inte tillsammans med barnet. Se till att hen äter, det är okej om hen inte äter. Säg aldrig nej, säg aldrig aldrig för ett barn under fyra fattar ändå inte innebörden av ordet aldrig, var konsekvent, ställ rimliga krav, behandla barnet som en jämlik, men visa ändå att du bestämmer. Och visa också dins svagheter, föräldrar är också människor. Det var så logiskt och så abstrakt.

Mitt liv med barn har varit en lång rad av kompromisser och improvisationer. Mina barn har haft extremt mycket skärmtid under det gångna pandemiåret. Men de har också fått springa på stranden, simma Stilla havet och rida på hästar flera gånger i veckan. Jag läser inte varje kväll för dem, men de verkar ändå själva vilja läsa och skriva.

Ibland skriker jag åt dem, eller suckar mina bästa martyrsuckar när jag plockar upp deras kläder och slänger dem i tvättkorgen. Oftare säger jag att de är smarta och roliga.

Jag funderar ofta på hur mina föräldrar behandlade mig när jag var barn och vad jag kan kopiera och vad jag kan göra helt annorlunda än dem. I hemlighet undrar jag ändå över hur mycket jag egentligen kan påverka de små personerna som råkar bo hemma hos oss.

Hälsningar från LA,

Peppe