Brev från Amerika

Kära läsare,

i vår familj har vi en regel om att inte tala om sömn. Lever man med småbarn blir det lätt en tävling mellan föräldrarna i vem som sovit minst, underförstått vem det är mest synd om. Det är ingen vits att ge sig in i kampen om vem det är mest synd om. Under småbarnsåren lider allas sömn.

Under perioder med jetlag sover ingen gott. Jag brukar slockna mitt i en mening med kläder och smink på, vakna pigg som om det var arla morgonstund, kasta en blick på klockan och konstatera att den är ett. Eller i bästa fall två på morgonnatten. Varken ett eller två kan klassas som tidig morgon. De är bara natt. Då gäller det att hålla ut. Lyssna på en tråkig podd, läsa en tråkig bok eller på annat sätt locka fram John Blund.

Ibland, absolut inte alltid, lyckas det. Man slumrar in och det sista man känner är hur kroppen njuter av att äntligen få vila. Det är då barnens jetlag kickar in. Det gör den alltid med storm. De tjoar och kryper omkring i sängen, och måste kissa och är hungriga och vill se en film. Först försöker man ignorera dem och hålla kvar sin egen värdefulla sömnighet, men sen ger man upp.

Och när man träffar den andra föräldern i köket följande morgon. Den som staplar in med nio timmar sömn bakom huven. När den föräldern bryter regeln och och frågar hur man sovit, då kan man inte hålla sig.

Hälsningar från Stockholm,
Peppe

Ps lyckligtvis är det bara att hålla ut. Precis som jetlag går småbarnsåren över.