Brev från Amerika

Kära läsare,

tidigare i veckan fick en god författarvän ett svidande recension av sin nya bok. Vi talade om det och hur hudlös man som skribent känner sig då en recensent (eller egentligen vilken människa som helst) tar ens verk i besittning och kommenterar det. Nu är ju professionella recensenters åsikter av en annan sort en den vanliga läsarens, en recensent har som uppgift att analysera det litterära, medan den vanliga läsaren kan unna sig att bara tycka.

Just den här recensenten hade tagit i med hårdhandskarna och faktiskt lite för hårda handskar för att det skulle vara riktigt sjysst. Några dagar senare skrev en tredje författare en insändare där hon försvarade verket som sågades. Det var en saklig insändare med många bra poänger som gav min författarvän upprättelse.

Jag, som precis lämnat in ett manus, ville ändå ringa min förläggare och säga att jag ångrat mig. Jag orkar inte med det hudlösa i att skriva roman och sedan bli bedömd. Jag fattar såklart att mina böcker inte är jag och en sågning eller ett vanligt ogillande inte handlar om mig som person, utan om det jag producerat.

Sträckan mellan person och verk är ändå, för mig, som kortast i mina skönlitterära texter. När jag skriver artiklar, kolumner eller blogginlägg kan jag se det som ett snabbt uppdrag som jag visserligen gör mitt bästa för att de ska bli så bra som möjligt, men det finns ändå en liten distans mellan mig och dem. Det skönlitterära kommer från en djupare plats. Det är också en text jag jobbat fruktansvärt mycket längre med än en krönika.

Min förläggare svarade att boken kommer ut i häst och jag får verkligen se till att bli lite mer hårdhudad. Boken är det jag vill den ska vara, andras åsikter ska inte ha med den saken att göra. Jag vet inte om jag klarar av det, men försöka kan man alltid.

Hälsningar från LA, Peppe