Brev från Amerika

Kära läsare,

Los Angeles är en segregerad stad. När jag tog familjen med mig och flyttade visste jag ingenting om de olika områdena. Det var bara tur (och min mans intresse för hiphop) som gjorde att vi inte hamnade i South Central eller Compton.

I vårt lilla område nära Stilla havets kust bor det mest människor som är oerhört mycket rikare än vi. Det ser man inte bara på bilarna och husen, utan också på folks intresse för den egna kroppen. Här är alla, utan undantag, vältränade. Folk joggar, lyfter tyngder, yogar, power walkar och köper ekologiskt.

Ingen röker. Ett glas rosé slinker kanske ner då och då, men många tackar helt nej till alkohol. Istället sörplar de klorofyllvatten på någon av caféerna. (Klorofyllvatten har ungefär samma verkan som vatten utan klorofyll, det är bara mycket dyrare). Kaffe med havre- eller mandelmjölk, mer för att undvika hormoner och antibiotika från komjölken än för djurens bästa.

Mina vänner från Norden tror ofta att det är här man skjuter in silikon i brösten, fyller ut läpparna och botoxar bort ansiktsuttrycken. Det stämmer visserligen, men inte på det sättet man föreställer sig i Helsingfors. Här är ingreppen så subtila och dyra att folk verkligen ser yngre ut. Förra veckan gick jag på ett femtioårskalas där födelsedagsbarnet kunde ha varit trettio. Det var bara referenserna till populärkultur som avslöjade hennes riktiga ålder.

I USA är det lätt att vara snygg, ung och hälsosam om man är rik. Jag känner redan hur jag sakta, men säkert sticker allt mer ut som bohemisk och sliten. Helt utan botox och filler och med ett glas rödvin i handen. Lyckligtvis är jag europé, då är det bara charmigt excentriskt i grannarnas ögon.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe