Brev från Amerika

Kära läsare,

jag läser Aase Bergs ”Haggan” och är road, irriterad, förtjust och förförd. Handlingen är på inga sätt originell. Boken handlar om ett heterosexuellt triangeldrama. Om hur det är att vara älskarinnan, få löften om att bli kvinna nummer ett, men sviken gång på gång. Mannen lämnar aldrig sin fru. Trots alla löften och kärleksförklaringar återvänder han ändå till tryggheten. Berg skriver om att den andra kvinnan, hon som drar det kortaste strået. Det finns mycket att säga om den här boken och det ska jag göra i bokpodden Mellan raderna, det jag ville skriva om här är #metoo-rörelsen. När jag läste Haggan fick jag nämligen en aha-upplevelse.

Metoo har varit revolutionerande på många olika sätt. Kvinnor har fått modet att stiga fram och berätta om övergrepp och de har framförallt insett att de inte är ensamma. Deras (våra!)  upplevelser är långt ifrån unika. Män som trakasserat och använt sina positioner i samhället för att ta för sig av kvinnokroppen har fallit. Det började med mediamogulen Harvey Weinstein och sedan dess har både mer och mindre kända män varit tvungna att avgå.

Det som Metoo ändå missar är att peka på strukturerna. Visserligen blir det tydligt att det är få av oss kvinnor som helt undgått män som trott sig ha rätten till våra kroppar, men så länge vi pekar ut enskilda personer förbli strukturerna opåverkade. Fokus ligger på individer snarare än kultur och genom att peka på specifika personer gäller fortfarande devisen ”inte alla män” kvar. Synar vi strukturerna ryker inte alla män eftersom alla män är en del av samhället och genom sin tystnad, sitt språkbruk eller sin förmåga att se åt ett annat håll upprätthåller kulturen där kvinnans kropp är allas kropp.

Hälsningar från podcaststudion,

Peppe

Böcker, Haggan, Metoo, Podcast