Brev från Amerika

Kära läsare,

jag tänker ofta på paradoxen hur skoningslöst och hårt det här landet är, men hur många människor som ändå vill bo här. Det finns såklart de som flyr från livasfarliga förhållanden i hemlandet. Och de som drömmer om en bättre ekonomi och framtid, om inte för sig själva så åtminstone för sina barn. Och så finns det många européer som bara känner en stark dragningskraft gentemot USA. I Facebook-gruppen  Svenskar i Los Angeles händer det flera gånger i veckan att både yngre och äldre personer frågar om hur de ska kunna bo och leva i USA.  Svaren de brukar få är inte sällan nedslående. Det är nämligen inte alls så lätt att få arbetstillstånd här.

En bekant till oss, en kille från de forna öststaterna som jobbade på ett café uppe på gatan, berättade stolt i våras hur han äntligen skulle få det eftertraktade gröna kortet. En tjej han jobbade med hade gått med på att gifta sig med honom för det förmånliga priset på 20 000 dollar. Det skulle vara en vänskaplig och ekonomisk relation. De gick igenom alla detaljer och förberedde sig inför intervjun. Han betalade henne summan. När det var dags att tillsammans ställa upp för intervjun som skulle fastställa deras relation som äkta dök hon aldrig upp. Där stod han, 20 000 dollar fattigare och utan uppehållstillstånd. Historien förtäljer inte om detta var ett planerat brott från hennes sida, eller om hon helt enkelt fick kalla fötter när det var dags. Vi har inte sett eller hört något av bekantingen sedan dess.

Det är såklart en sorglig historia. Att en person är så desperat att han är villig att offra både ekonomi och laglydighet för att få bo i USA. Samtidigt får jag minst en gång i veckan frågan om hur vi, med barn i skolåldern, kan lämna Finland. Landet som alla vet har världens bästa skola. Och dessutom gratis sjukvård, föräldraledighet och arbetslöshetsunderstöd. Jag vet oftast inte vad jag ska svara på den frågan.

Hälsningar från LA,

Peppe