Brev från Amerika

Kära läsare,

I mina sociala media-flöden är de allra flesta Team Text, de föredrar att kommunicera i text framför att ringa. De allra flesta jag känner, inklusive mig själv, har alltid telefonen på tyst läge och svarar bara i nödfall då någon ringer. Ett samtal uppfattas som om inte påträngande så åtminstone på gränsen till för intimt.

I höstas lyssnade jag på en podcast där en man berättade om hur irriterande han tyckte det var att hans mamma alltid lämnade ett meddelande på hans telefonsvarare. Meddelandet bestod sällan av annan information än att mamman presenterade sig, sade tiden hon ringt och bad honom ringa upp. Mannen sade att detta var extra irriterande eftersom han redan hade all den här informationen på sin telefon. Sedan insjuknade mamman  i cancer och dog. Det enda sättet mannen kunde höra sin mammas röst var att lyssna på gamla telefonsvararmeddelanden.

Jag tänker ofta på den här podcastepisoden och den har fått mig att ringa min mamma minst fem gånger i veckan. På grund av tidsskillnaden sker samtalet vanligtvis någongång mellan klockan sju och elva på morgonen hos mig. Då är det kväll i Finland. Vi talar om vädret, barnen, mat vi ätit, sommaren och sällan något allvarligt. Samtalen är mest en liten påminnelse om att vi tycker om och saknar varandra.

Det är inte lätt, men jag försöker utöka mitt relativt nyvunna (eller återvunna) intresse för att tala i telefon med mina vänner i Norden. Ringa istället för att skriva. Oftast krävs det att jag bokar in en bestämd tid för att de överhuvudtaget ska lyfta luren, men när de gör det är det alltid trevligt. Det är inte så lätt att gå över från Team Text till Team Samtal, men jag gör mitt bästa. I år ska jag också bli bättre på att ringa pappa.

Hälsningar från USA,

Peppe

Team Text