Brev från Amerika

Kära läsare,

i helgen åt jag middag med några svenska kompisar och vi började prata om kulturskillnader mellan Norden och USA. En av de tydligaste för mig är restaurangetikett. I Europa är jag van vid att alla sitter kvar med sina tallrikar tills bordssällskapet ätit upp. När servitören i LA genast skyndade fram och tog min tallrik trots att Magnus fortfarande åt tyckte jag i början var ohyfsat. Sen vande jag mig vid det och tycker nu att det är lite jobbigt att sitta med en odiskad tallrik framför mig medan jag väntar på att alla ska bli färdiga.

En annan liten detalj är ”you’re welcome” och ”that’s okay”. I Finland om någon tackade mig för något sade jag ”det var så lite” eller ”tack själv”.  Här har jag lärt mig att säga varsågod. Jag tycker att det finns något fint i att säga så. För mig innebär det ungefär: ”Det var ett nöje att kunna hjälpa dig”. Amerikaner är bra på att be om ursäkt, men de är också bra på att ta emot en ursäkt. I början tyckte jag att ”that’s okay” lät drygt. Men nu har jag insett att det bara betyder ”ingen fara!”

Jag kan också imponeras av amerikanernas brist på rädsla för konflikt. Ett nej kan sägas med ett leende utan att det betyder mer än ”nej, tack”. Inga aggressivt passiva toner bara ett vänligt, men bestämt nej. Det är något jag ännu måste jobba på. Att både kunna ge och ta nej, utan att det behöver innehålla några negativa känslor.

Sen finns det ju en massa mindre imponerande aspekter i den amerikanska kulturen, som att gå med skorna på inne. USCH!

Hälsningar från LA,

Peppe

Kulturskillnader