Peppe bloggar om livet på västkusten

finlandssvenska

Min eviga åldersnoja

1 Jan , 2019, 21.24 peppe

 

Kära läsare,

Jag har tydligen alltid lidit av någon form av åldersnoja. När jag var nitton grämde jag mig över att jag skulle vara tjugofyra när år 2000 firades in. I min tonårsvärld var en person av den höga åldern av tjugofyra så gammal att hen inte längre kunde festa ordentligt. När en pojkvän gjorde slut när jag var tjugofem var jag säker på att jag var för gammal för att någonsin träffa någon ny och skulle leva resten av mitt liv som nucka. Som trettioåringen sörjde jag över att jag inte längre var ung och lovande och handen på hjärtat smärtade det lite över att inte längre platsa bland Svenskfinlands 40 under 40 (i och för sig var det kanske inte BARA åldern som avgjorde där).

Jag försöker övertyga mig själv om att åldern bara är en siffra och om tio år kommer jag, när jag ser tillbaka på mig själv, att tycka jag var rena rama ungdomen år 2019. Ibland funkar det, oftast inte.

Min åldersnoja har lyckligtvis aldrig handlat om att jag i detta nu känner mig gammal och passerad. Tvärtom har den utgått från att eftersom livet känns så bra för tillfället kan det omöjligt fortsätta att vara så här. Snart kommer det tråkiga med att bli äldre. När 24, 25, 30 och 41 passerat går jag fortfarande och oroar mig över att det roliga snart ska ta slut.

I år ska jag ändå anstränga mig för att vända på steken och se det som en bra sak. Att min åldersnoja mer handlar om att livet är så kul och spännande i detta nu, som en rolig fest jag inte ännu är redo att gå hem från. En insikt som kommer med att bli äldre är nämligen att livet är ändligt. Och då känns det som slöseri med tid att oroa sig för struntsaker som ålder.

Gott nytt år, vänner!

/Peppe

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *