Brev från Amerika

Kära läsare,

December är en härlig tid. Glögg med vänner, middagar med kolleger och lata juldagar med familjen. Det är också en tid då det blir extratydligt att alla inte har ett socialt sammanhang. En nära släkting till mig var med om en olycka för några år sedan. Hen klarade sig bra idag men har svårare att röra på sig och blir fortare trött än förut.

Det är trist att märka att släktingens förändrade fysik gjort att många gamla vänner försvunnit. Vissa av dem hälsar visserligen pliktskyldigast på, men det är tydligt ett besöket är mer av ett måste än glädje av att verkligen träffas. Andra skyller på att de är upptagna och plötsligt inte längre har tid att ses. De slutar också att ringa, kanske av skam för att de inte vill ses, eller så är de plötsligt för upptagna för att lyfta luren. Vad vet jag.

Lika lite som man kan tvinga barn att bli vänner med andra barn kan man tvinga äldre släktingars kompisar att umgås. Det är ändå sorgligt att se. Eftersom jag själv bor på andra sidan jordklotet kastar jag kanske sten i glashus nu, men jag ville ändå skriva och påminna er om hur ensamma många av oss/er är och hur mycket ett besök, eller till och med ett telefonsamtal, kan betyda.

Hälsningar från Helsingfors,

Peppe