Peppe bloggar om livet på västkusten

Los Angeles

Att möta sina rädslor

5 Dec , 2018, 14.24 peppe

 

Kära läsare,

för några år sedan återupptog jag ett barndomsintresse: hästar. Från det att jag var sju år tills jag flyttade hemifrån var jag en av de de tjejerna i stallet som ryktade, pysslade och red oberoende av väder och vind. Det var inte alltid självklart. Jag var livrädd i början. Mamma och pappa skrev upp mig på en nybörjarkurs under sportlovet. När snön långsamt hasade ner från taket till manegen trodde (eller låtsades tro) hästarna att det var blodtörstiga monster som långsamt närmade sig. Hästarna galopperade i panik runt om i manegen och vi småbarn landade oftast i sågspånet.

Efter att med hjärtat i halsgropen sett sin dotter klamra sig fast på en galopperande häst vägrade min mamma att se på medan jag red. Jag vägrade nämligen, trots skräcken jag ofta kände, att ge upp min nya intresse. Lyckligtvis blev det bättre. Jag höll mig kvar på hästryggen och blev hyfsat duktig på att rida. Sen flyttade jag hemifrån, insåg hur mycket pengar mina föräldrar pungat ut för ridlektioner och insåg att jag aldrig skulle ha råd med det själv.

Klipp till Los Angeles 2014. Jag återupptar min barndomshobby och är omedelbart fast. Att sitta på en hästrygg gör mig lugn och lycklig. Jag rider först bara ett par gånger i veckan, men snart börjar folk be mig motionera deras hästar och plötsligt kan jag rida så mycket jag vill. Det leder också till att jag är borta hemifrån minst tre-fyra timmar varje dag. Min man knorrar. Han är glad för min skull, men tycker att hästarna tar upp lite för mycket av vår gemensamma tid.

Jag får en snilleblixt! Eftersom jag inte kan ta hästarna hem från jag ta familjen till hästarna. Motvilligt går min man med på att testa. Han har ridit några gånger förut, men är skeptisk. Och lite rädd. Jag är grymt imponerad av hur han ändå sätter sig på hästryggen. Det är lätt att vara kaxig på marken, men med 600 kg oberäkneligt djur under sig blir vem som helst lite ängslig. Han insisterar ändå på att jag ska lära honom trava. Och det gör vi nu, åker upp till stallet. Tvååringen får sitta på en häst jag leder och Magnus får styra själv medan jag ropar ut instruktioner. Alla verkar gilla upplägget.

Efteråt minns jag tillbaka på hur rädd jag själv var under den där nybörjarkursen och är nästan lite avundsjuk på Magnus som får utsätta sig för och övervinna en rädsla i en så här mogen ålder. Tänker att det är så människan utvecklas.

Hälsningar från LA,

Peppe

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *