Brev från Amerika

Kära läsare,

igår på vägen hem från åttaåringens skola började jag tala med den trevliga damen som brukar rasta sin lilla hund på vår gata. Hon påminner till utseendet om en mörkhårig Madeleine Albright och heter lämpligt nog Madeleine. Madeleine berättade att hon funderar på att äntligen avsluta sin advokatutbildning. Hon är 71 år gammal, men bättre sent än aldrig. När jag fortsatte hemåt tänkte jag på att det sällan hände att jag stannade upp och pratade med folk jag inte kände på vägen hem i Helsingfors. Och det är sällan jag hör om 70-åringar som ska ta advokatexamen.

Det finns mycket som är jobbigt med att flytta utomlands. Svårast är kanske att lämna närstående kvar och själv vara tvungen att anpassa sig till en ny kultur. Men svårt är inte samma sak som dåligt. Jag tror att det gjort gott för mig att vara tvungen att småprata med folk på gatan, i kön på cafét, med kassan i mataffären och på restaurangen. Jag har förvandlats till en person som spontant hojtar ”snygga skor”” eller ”bra stil!” efter främlingar på gatan. Hemma skulle jag antagligen ha uppfattats som en fyllbult, men här är det helt normalt.

En annan positiv sak med att flytta bort från sin hemstad är att vara tvungen att skaffa nya vänner. På en ny plats gör att man buntas man ihop med folk man kanske inte skulle ha umgåtts med hemma. Det är bra för åtminstone min världsbild, har jag insett. Jag har fått ta del av för mig nya kulturer, åsikter och traditioner genom kompisar jag träffat i LA. Jag har fått chansen att prata med folk som tycker att den nuvarande presidenten är en ganska bra president och människor som inleder varje dag med ett två timmar långt surfpass. I min närmaste vänkrets finns det människor som tjänar sexsiffriga belopp i månaden och personer som aldrig haft ett jobb i hela sitt liv. Här finns också människor som vuxit upp i Kapstaden, i rurala Texas och på Manhattan. De flesta har lärt mig om sina världar och bubblor.

Jag avundas inte alla livsstilar och håller verkligen inte med allas politiska åsikter, men att umgås med folk utanför min egen lilla bubbla har tvingat mig själv att se över mina egna åsikter,  värderingar och världssyn. Det är självklart att jag kunde ha träffat människor olika mig själv hemma i Helsingfors också, men med handen på hjärtat var jag för lat för att göra det där. Där hade jag redan mina gamla vänner och det fanns sällan tid eller engagemang för att bjuda in helt nya människor i mitt liv.

Jag kunde sammanfatta det så här: Jag saknar mina gamla vänner och är tacksam över mina nya.

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe

Vänner