Brev från Amerika

Kära läsare,

om man nu insisterar på att dela in folk i kategorier har jag alltid sett mig mer som en extrovert person än som en introvert. En person som får energi av att umgås med andra, snarare än att få energi av att vara ensam. Vem som helst fattar ju att alla är lite av varje. Också extroverta behöver vara ifred ibland och introverta kan umgås med folk, men det är ett annat blogginlägg.

Här i USA har jag ändå sett mig själv glida allt mer mot den introverta poolen. Jag är antagligen precis som förut, men folket omkring mig är annorlunda än hemma i Finland. De är extroverta gånger tusen. Här ska man umgås hela tiden. Oftast är det bara härligt med nya kompisar, men jag har kommit på mig själv att bäva inför lämning och hämtning på skolan. Så fort jag sätter min fot på området kastar sig ett gäng mammor över mig och vill prata om olika saker jag sällan har lust att prata om.

Det värsta är när de vill föreslå lekträffar och en någorlunda lugn eftermiddag förvandlas till något helt annat då ett extra barn kommer med en hem. Ljudnivån stiger med femtio decibel och hela huset måste saneras. Jag vet inte om det är tidens anda eller bara USA, men när jag var åtta år och äldre lekte man fritt med sina kompisar. Mamma och pappa skjutsade mig ytterst sällan hem till kompisar en vanlig vardag. Här finns det ingenting sånt. Det är playdates med ett specifikt barn vid en specifik tidpunkt. Ungarna ska hämtas och lämnas och föräldrarna ska småpratas med. Helst varje dag.

Nuförtiden, efter drygt tre år med barn i skolan, är jag på min vakt. Lite likt Nemo i The Matrix som i slow motion väjer för kulor glider jag in på skolgården i solglasögon och keps och duckar playdateförfrågningar. Högst två per vecka. HÖGST!  Det räcker mer än väl. Resten av dagarna behöver jag mitt intrverta lugn.

Hur gör ni med playdates? Planerade eller spontana barnen emellan?

Hälsningar från Santa Monica,

Peppe

via GIPHY

Barn, skola