Kära läsare,
före julen tog jag en kaffe med en finländsk kompis som förut bodde i Los Angeles, men för nåt år sedan flyttat hem till Finland. Hon berättade att hennes sjuåring var den enda i skolklassen hemma i Finland i utan mobiltelefon och att hon snart insåg att hon måste köpa en åt barnet. Själv har jag en snart sjuåring som går på första klass och att han skulle få en egen telefon har inte ens slagit mig. Ingen i hans klass har telefon och jag tror ärligt talat att det är förbjudet att överhuvudtaget ha med en mobiltelefon till skolan.
På många sätt är barnen i USA barnsligare längre upp i åldrarna än barnen i Finland. Här kommer det inte på fråga att en unge yngre än tolv (och knappast då heller) skulle promenera hem ensam från skolan. Om så hen bodde ett kvarter ifrån. Mammor och pappor skjutsar fortfarande barnen långt upp i tonåren. Ni minns kanske nyheten om tioåringen och sexåringen vars föräldrar blev polisanmälda då de lät sina barn gå ensamma hem från skolan?
När jag studerade i Nederländerna under tidigt 2000-tal hade jag en studiekompis från Nebraska, precis mitt i USA, som var drygt tjugo, men aldrig hade lagat mat själv, inte kunde cykla eller betala räkningar. Nu vill jag inte döma ett helt folk på basen av den här killens oförmåga att vara vuxen, men tror att det är ganska vanligt att amerikanska ungdomar lever skyddade liv senare upp i åldrarna jämfört med Norden.
Nu är jag nyfiken på hur ni resonerar kring telefon och barn. Ska ungen få en när hen börjar första klass? Vad är normen där borta i mitt fosterland?
Hälsningar från Santa Monica,
Peppe
Här bloggar
Peppe Öhman är Hufvudstadsbladets utsända reporter i Los Angeles. Hennes reportage finns i tidningen på webben.
Här bloggar hon mer privat om livet på västkusten.
Hej! Jag flyttade med min familj till Finland från USA 2001. Mina barn var då 12, 9, 7 och 2 år. Vi hade starka åsikter om att barn i deras ålder inte behövde telefon men upptäckte ganska snabbt att de inte klarade sig utan. För det första, det tas för givit att alla barn har en och det fanns inga möjligheter för barnen att använda skolans telefon. Så länge jag vet hade mina barns skolan inte fast telefon men om man behövde få tag på nån i skolan ringde man till en mobil. Iaf, om våra barn behövde få tag på oss av nån orsak måste de låna kompisens telefon. som du är säkert medveten om har alla barn olika schema och ibland fick de reda på att de skulle sluta tidigare på en dag som jag hade planerat att söka dem från skolan. En annan gång när ett av barnen åkte buss glömde han att stiga av och visste inte vad han ska göra. Bussen körde från Kyrkslätt till Helsingfors och han skulle gå av i Esbo. Som tur var en jättesnäll kvinna på bussen hjälpte honom. Finska barn åker ofta kollektivtrafik så det är en annan orsak att de måste ha telefon. Som du skrev är finska barn på många sätt mycket mer självständiga än amerikanska barn och det är på gott och ont. Mina barn uppskattade att de kunde cykla eller gå till sina kompisar. De aldrig fick göra så i USA. Men de får ta mycket ansvar som unga också och det kan kännas tungt ibland.
Jag läser alltid din blogg! Jagär uppvuxen i San Diego och borde 14 år i Finland så ”I can relate”
en läsare i Göteborg
Tack för den här kommentaren! Och så roligt att du är uppvuxen i San Diego (och nu lever i Göteborg).
Hej Peppe
Kanske inte så mycket vilken ålder eller i vilken klass barnet går utan om en mobiltelefon kan tänkas behövas. Det lär finnas sådana som går att programmera så att endast samtal till föräldrarna, någon närboende vuxen vän eller släkting kan ringas. Det kan bli problem om barnet missar skolbussen, har tappat sin nyckel, blivit mycket skrämd över att ha bevittnat en trafikolycka och sånt. Så klart om telefon inte är tillåten i skolan, ja då får man väl rätta sig efter den regeln.
Ser fram emot nästa blogg.
Solveig
Du har så rätt om att man faktiskt kan begränsa telefonens användning. En sån mardröm om bussen inte stannar på rätt ställe eller om barnet missar den. Gott nytt år!
Vi har tänkt så att behovet styr, inte åldern. Vi bor på en liten ort i Österbotten. Vi har korta avstånd till jobb och skola och miljön är lugn och trygg.Vårt yngsta barn är nio, hon har en ”hemmatelefon” (avlagd mobil) som hon kan använda om hon vill ringa tex mormor efter skolan. Nästan alla kompisar har telefon, och många av dem behöver den för att föräldrarna tex jobbar på en annan ort. Vårt barn har inte blivit retat eller ifrågasatt för att hon inte har telefonen med sig eller delar sitt nummer med kompisarna.
Låter både vettigt och praktiskt.
Jag kommenterar fast det är länge sedan jag hade barn i lågstadieåldern. Följaktligen hade de heller inte mobiler under de första skolåren. Men då hade vi också en fast telefonanslutning i hemmet som fanns där som en trygghet för ett barn som är ensam hemma på eftermiddagen. Ett barn som inte längre går till eftis efter skolan alltså, typ på klass 3. Då vi gjorde oss av med hemtelefonen kändes det alltså viktigt att de barn som var ensamma hemma eller rörde sig själv på hobbies fick egna telefoner.