Brev från Amerika

Kära läsare,

Den första jordbävningen identifierade jag först när allt var över. Det var som en smäll, glas som skallrade i glasskåpet och ett bilalarm som började tjuta. Sen var allt som vanligt igen. Nästa skalv var lite pyttelite större och kom mitt i natten. Jag vaknade till att spegeldörrarna till våra klädskåp skakade och skulle precis kasta mig ur sängen för att väcka barnet när allt var över. Sen kom de några små en tid efteråt. Tyckte mest att de var gulliga.

Först senare, efter att ha intervjuat en jordbävningsexpert, insåg jag att de riktigt stora jordbävningarna börjar på exakt samma sätt som de små. De stora bara håller i sig längre och ökar i magnitud. En minut är en evighet när marken under ens fötter rör på sig.

I måndags skakade det ordentligt i Salton Sea, några hundra kilometer öster om Los Angeles. Det var inte en stor, utan många små. Eftersom det här är ett område med få invånare skadades ingen. Däremot kan denna svärm av mindre skalv väcka den riktigt stora till liv. Den stora som redan är flera hundra år försenad. Det är 330 år sedan en riktigt stor skakade om området och experter säger att de stora vanligtvis kommer med ungefär 150 års mellanrum.

I Vidars skola ordnas det nu informationskvällar kring hur man ska göra när jordbävningen kommer. Här hemma försöker vi komma ihåg att köpa en eller två dunkar vatten i reserv och kolla konservburksläget. Bor man nära Stilla havet, som vi gör, ska man helt flytta sig inåt landet på grund av tsunamirisken.

Jag lovar rapportera om marken börjar skaka.

Hälsningar från L.A.

Peppe