Brev från Amerika

Kära läsare,

I veckan gick två seniorfeminister Madeleine Albright (”det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöder varandra”) och Gloria Steinem (känd andra vågens feminist och journalist) ut och meddelade att feminister helst bör rösta på Hillary Clinton. Dessa grand old feminist dames var överens om att det feministiska arbetet inte på långa vägar är klart och att en kvinnlig president, vid sidan om att Clinton är den mest erfarna och kompetenta kandidaten, också skulle ha ett symboliskt värde.

Samtidigt säger många unga (feminister) att de kommer att ge Bernie Sanders sin röst. Att feminism handlar att välja precis den man vill, inte automatiskt en kvinna bara för att hon är kvinna.

Sanders ideologi faller millenialgeerationen i smaken mer än Clinton som påstås vara för etablerad, distanserad och sval. Att Clinton uppfattas vara just detta handlar antagligen om att en kvinna har mindre utrymme att visa känslor under en kampanj. I det fortfarande gaska konservativa USA uppfattas en emotionell kvinna lätt som hysterisk och känslig. Och medan tårar vid rätt tillfälle på en manlig kandidats kind antagligen skulle tolkas som en mångfacetterad persons reaktion skulle en gråtande Clinton vara en dödsstöt för kandidaturen.

Men vad är det då som får unga människor att älska Sanders, en 74-år gammal senator, så mycket? Jo, han pratar om klimatet och hur USA måste agera i klimatfrågan, han vill ha gratis universitet (inspirerad av bland annat den finländska modellen), höga skatter på Wall Street och så har han en speciell glöd när han pratar. En glöd som tydligen smittar av sig.

Många säger att Sanders inte har en chans, en person som kallar sig själv ”demokratisk socialist” kan aldrig bli det extremt kapitalistiska USA:s president. Men konstigare saker har faktiskt skett. Uppfriskande är det i alla fall att demokraterna har två riktigt bra kandidater.

Hälsningar från USA,

Peppe

presidentvalet