Brev från Amerika

Kära läsare,

det här inlägget sträcker sig utanför USA, men så får det bli den här gången. Förra veckan fick den svenska medieprofilen Kristoffer Svensson en havljummen recension av sin och Nanna Johanssons bok ”Omänniskor”. Det här ledde till att Svensson både på twitter och senare podcasten ”Alla mina kamrater” hotade recensenten Victor Malm med helt vanligt våld (att slå sönder ansiktet på honom) och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg med sexuellt våld (att slå sönder hennes fi**a med en yxa och komma i hennes mun så hon kvävs). Svensson skrev en halvljummen ursäkt på Twitter, men har nu fått sparken från de flesta av sina uppdrag (en hel del verkar han haft på gång ). Och det är ju minst sagt rimligt, kan man ju tycka.

Det som skrämmer mig i den här historien är att Svensson på inga sätt är en ensam misogyn dåre. Tvärtom är det här vardag i massor av kommentarsfält. Kvinnor hotas med sexuellt våld och tystas ner. För det är ganska obehagligt att höra att någon vill hugga sönder ens underliv som om det vore bastuved. Vanligtvis förblir hoten bara hot, men man behöver inte vara en forskare för att ta reda på att kvinnor dagligen, också i Finland, utsätts för olika sorters våld – ute i verkligheten. Folk censurerar sig och håller ibland heller tyst än kritiserar män. Det gjorde jag och min kollega Karin Jihde i podden Mellan raderna där vi talar om böcker och läsning. Vi ville diskutera Svenssons misogyni, men eftersom vi upplevde det så obehagligt att han skulle attackera oss valde vi att klippa bort allt som inte direkt handlade om boken och först i ett senare avsnitt diskutera vår självcensur.

Jag vet inte vad som är värre, anonyma hatiska kommentarer eller att offentliga personer inte förstår att skämmas och bita sig i knogen då de är förbannade. I värsta fall innebär Svenssons utspel att hot om sexuellt våld normaliserats till den grad att folk nu för tiden slänger ur sig dylika kommentarer under eget namn. Det går ju alltid att gömma sig bakom att det man sagt är  ”humor” och ”satir”, höhö fattar ni inte skämt? Och alla vet ju att det är sköna snubbar på riktigt! Hjärtan av guld, barn och flickvänner. Som om snälla gärningar, humor och familj var ett alibi för att få hota folk hur som helst.

Så här skriver Åsa Linderborg kulturchef på Aftonbladet och själv är van vid att leva med hot, (hon har fått byta telefonnummer och ta bort namnskyltar från sin ytterdörr för att skydda sig om sin familj):

”Jag skäms över att jag blivit så hårdhudad. När jag visar att jag tål vad som helst, så sviker jag andra kvinnor som också drabbas av manliga fantasier om sexuellt våld. Och sanningen är ju den, att jag inte är så oberörd som jag låtsas. För det klart att det gör nåt med mig när Kringlan säger i en podd – inte Lilla drevet, så klart, utan en av de fjunigare varianterna som finns överallt – att han ska munknulla mig så jag kvävs och sen spruta mig i munnen.

När Kringlan säger att han ska slå sönder min fitta med en yxa, låter han precis som vilket troll som helst. Skillnaden är att högerextremisterna kan tänkas göra det på riktigt, medan Kringlan bara står i en radiostudio och lallar. Men skillnaden är också att trollen gör det anonymt – de döljer sitt namn. Kringlan gör det i offentligheten – han gör sig ett namn.

Jag vet inte vad som är värst.”

 Och ni som är oroliga över hur den här satirikern, före detta barnprogramsledaren och författaren ska försörja sig nu. Lugn, bara lugn folk glömmer snabbt och förlåter ännu snabbare. Det står ett gäng killar som egentligen tyckte att Svensson hade rätt, var modig och rolig, stod upp för ”yttrandefriheten” och ja, sa bara högt det de andra killarna tänkte. De kommer att breda ut ett skyddsnät och snart jobbar Svensson igen. Som om ingeting hade hänt. Mediekillar klarar sig alltid. Och folk måste ju lära sig att fatta humor, höhö.

Greetings from America,

Peppe