Brev från Amerika

Kära läsare,

Det finns två saker alla utlänningar som precis träffat varandra här i L.A. pratar om: 1) vilket visum den man är på och 2) hur länge man ska stanna. Många skulle ursprungligen bara stanna ett år och är nu inne på sitt andra, femte eller tjugonde. Vissa pratar fortfarande om att flytta tillbaka till fosterlandet. Alltså, flytta hem.

Jag har noterat att det någonstans kring två-tre år utomlands sker det en förskjutning i hemma. Det är som när man blir vuxen och flyttar hemifrån, men ändå fortsätter att kalla sitt barndomshem för hemma, trots att man inte bott där på många år och i ärlighetens namn inte ens vill flytta tillbaka till mamma och pappa. Hemma är mer en gammal vana än en känsla.

Efter en tid förlorar både hemlandet och det nya landet sina konturer och snart finns det två ställen som tekniskt sett är hemma, två länder som båda känns lite främmande och lite som hemma. För medan man vänjer sig vid det nya landets kultur och underligheter, vänjer man samtidigt av sig med hemlandets vardagligheter. När man besöker fosterlandet överraskas man över att ingenting förändrats samtidigt som allt är lite annorlunda än man mindes det.

De som ser glaset som halvtomt säger att det inte längre finns ett riktigt hem och man är vilse överallt. De halvfulla glasmänniskorna väljer att se det om om utflyttaren har flera olika hem.

Ibland funderar jag på om jag genom att flytta till L.A. förstört min relation till mitt hemland. Jag vet att det kommer att bli mycket svårare att bo i Helsingfors igen efter all sol och alla palmer. Det skulle kanske ha varit enklare att aldrig åka iväg. Samtidigt skulle jag aldrig vilja byta bort åren i Los Angeles. Jag ser inte USA som hitt hemland, jag är bara här på ett tillfälligt besök på två, fem eller tjugo år.

Greetings from America,

Peppe