Brev från Amerika

Kära läsare,

I mataffären sträcker man ju sig oftast efter kartongen ägg värpta av frigående höns, men det var först härom dagen som jag hörde talas om frigående barn. Min första association var givetvis motsatsen. Barn i bur eller kanske koppel, men riktigt så sjuka är (de flesta) amerikaner inte. Frigående barn är en motståndsrörelse till helikopterföräldraskap. Alltså föräldrar som likt en helikopter svävar över sina barn vart de än går. I Norden skulle vi antagligen kalla dem curlingföräldrar. Ni vet, mammor och pappor som sopar banan ren framför sina ungar. Hindrar dem för att uppleva minsta lilla misstag eller motgång. Men tillbaka till frigående barn. Det är barn som till exempel får gå ensamma hem från skolan. Eller två av dem fick göra det tills de blev haffade av polisen.

Ett föräldrapar är nu under utredning hos polisen i Maryland efter att ha låtit sin tioåriga son och sex åriga dotter gå hem från lekparken, knappt två kilometer, en lördag eftermiddag i december. Föräldrarna försvarar sig med att risken för att deras barn ska bli kidnappade är försvinnande liten och att de vill göra ungarna självständiga och ansvarsfulla. En annan mamma blev kallad världens sämsta mor efter att hon låtit sin nioåring åka ensam på tunnelbanan (eftersom detta utspelade sig i USA skrev hon en bok, startade en blogg och har nu en TV-show som heter ”Worlds Worst Mom”)

I USA är det förbjudet för barn under tretton att ensamma röra sig på stan. För en person som vuxit upp under en tid då nyckelbarn var vanligare än hemmamammor låter detta absurt. Alla vill sina barn det bästa, men ibland är överbeskyddande inte den ultimata lösningen. Trots att ens mamma- eller papphjärta värker. Ironiskt är det också att USA marknadsför sig själv som the land of the free inte tycks räkna in barn i friheten. Att leva i en kulturellt och juridiskt ängsligt samhälle är väl att leva i ett slags bur.

Greetings from America,

Peppe