Brev från Amerika

Kära läsare,

när jag var liten skickade mina föräldrar iväg mig på sommarläger. Första gången var jag åkte iväg var jag bara sex år gammal. Jag minns att min kusin Robin, som var sju, skulle hänga med som ett moget stöd, men backade ut i sista minuten. Så jag åkte ensam iväg till Nagu. Jag minns inte om det var en eller två veckor jag var borta, men jag antar att mina föräldrar tyckte att det var ganska skönt att ha mig ur vägen. Det här var givetvis före mobiltelefonernas tid och jag hade bara hemlängtan på onsdagen då man fick ringa hem och jag hörde mammas röst. Somrarna efter detta skulle jag åka på scoutläger, ungdomsläger och ridläger. Alla utan annan kontakt än ett samtal mitt i veckan till mamma och pappa.

Brett Berk skriver i Vanity Fair  om hur mobiltelefonerna förstört de amerikanska sommarlägren. Han säger att moderna mammor och pappor överbeskyddar sina barn. Föräldrarna knyter ungarna alldeles för hårt fast vid sig själva och berövar dem på så sätt övning i att bli självständiga. Magasinet Filter skrev i våras om samma sak: hur barn (både i i USA och Sverige) uppvuxna på 1970- och 80-talen hade mycket mer frihet att röra sig ensamma än dagens barn, trots att världen statistiskt sett var farligare då. Vi bara tror att den är farligare i dag.

Jag har tidigare skrivit om motreaktionen till överbeskyddandet: Free Range Kids där föräldrarna ger mer ansvar och frihet åt sina ungar. Alltså uppfostrar dem med samma frihet som de själva hade som små. Motreaktionen denna motreaktion har blivit att föräldrar anmäls till socialen för att de låter sina barn gå ensamma hem från skolan.

Men tillbaka till mobiltelefonerna. Som förälder förstår jag tryggheten i att hela tiden få tag på sitt barn. Att inte prata med ungen på flera veckor känns fullständigt otänkbart. Brett skriver att när han var ung skickades han och hans bror i väg på sommarläger som var en eller två månader långa. Utan någon kontakt med hemmet alls. I dag är de längsta lägren sällan längre än två veckor.

Jag föreställer mig att det är bra för alla inblandade att föräldrar och barn lär sig leva utan daglig kontakt under ett par korta sommarveckor. Så mycket självinsikt har jag att jag inser att det skulle vara svårt för mitt modershjärta att skicka iväg Vidar ensam till Nagu nästa sommar, men jag antar att både han och jag skulle överleva. Förr eller senare måste ju separationen ändå ske, lika bra att vänja sig vid det.

Greetings from America,

Peppe