Brev från Amerika

Kära läsare,

de senaste veckorna har jag plöjt igenom Andre Agassis självbiografi ”Öppen”. Den handlar mest om hans intensiva hat gentemot tennisen, hur hans pappa såg till att han aldrig fick chansen att välja och hur hans hårda arbete och talang tog honom till världstoppen.

Själv har jag fram tills den här sommaren haft noll intresse av tennis. Jag visste såklart vem Andre Agassi var och känner till andra tennisspelare som Agassi möter i berättelsen, men jag har inga som helst referenser till sporten. Det finns något fint i att vara nybörjare och lära sig allt från början med ett helt öppet sinne.

Agassi beskriver tennisen som en fort av kontaktlös boxning. Han skriver också att tennis är den ensammaste sporten av dem alla. Den ensammaste och den mest utelämnande. Fler hundra sidor in i boken är jag fortfarande inte på det klara med regler och poängsystem, men det är oerhört spännande att läsa om hur spelarna läser av varandra. Det är som ett pokerspel där psykologin är en stor del av spelet. Agassi läste till exempel av Boris Beckers tunga som alltid indikerade på vilken sida av planen hans serve skulle komma att landa.

Det här den sortens bok som får mig att parallellt bildgoogla. Jag letar upp Agassis tupé, hans bröllop med Brook Shields och senare med tennisstjärnan Steffi Graaf och mellan läsningarna går jag upp till den gamla tennisbanan vid sommarhuset och bollar en stund med min man. Vi är båda usla, men i motsats till Agassi gillar vi sporten och ger poäng åt varandra för bra bollar. Det slår mig att det kanske är det bästa sättet av utöva sport på.

Hälsningar från landet,

Peppe