Brev från Amerika

Kära läsare,

Det var en varm förmiddag ute på stranden. Vi satt under ett parasoll och såg på medan treåringen och femåringen lekte i vågorna. Då lutade sig femåringens (amerikanska) mamma) mot mig och frågade:

”Hur lyckas ni hålla er dotter så slank? Titta bara på min femåring så tjock hon håller på att bli.”

Några dagar senare satt jag i parken med en annan mamma och såg på medan tioåringarna lekte något slags Fortnite-lek. Medan hon packade upp småkakor och chips ojade sig också den här mamman över att hennes barn gått upp i vikt.

”Se bara på hans mage, så plufsig. Så var det inte i vintras.”

Sa hon, skakade på huvudet och pekade på pojken som var mitt uppe i en svettig dans tillsammans med min tioåring.

De allra flesta av mina amerikanska väninnor tänker ständigt på vad de äter. På sociala medier lägger de upp bilder på grönkålssallad, smoothies och träningspass i trädgården (vi lever ju mitt i en pandemi och de flesta gymmen är stängda) och klagar på att de ändå går upp i vikt. De pratar om att rena kroppen genom fasta eller bara få i sig soppa under två veckor. Cambridgemetoden och Viktväktarna. De ojar sig över magkorvar och tipsar om proteindrinkar.

Jag blir såklart alltid illa berörd. Jag antar att vuxna människor ska få syssla med vad de vill även om det är tragiskt att så många kvinnor lever hela livet med en ätstörning light. Jag vill bara inte prata om deras kroppshat, Och minst av allt vill jag att mina och deras barn ska höra det. Femåringar ska inte banta.

Nu säger någon att barnfetma är ett stort problem i USA och det stämmer, men det löser man inte genom att sätta ungarna på bantningskurer eller klaga på att tjocka människor är lata och dåliga. Minst av allt som förälder visa missnöje över sin egen och barnens kroppar. För att må bra satsar man på kunskap, ekonomisk jämlikhet och aktiviteter.

Till mamman på stranden sa jag att hennes dotter var fin som hon är. Mamman i parken låtsades jag inte höra. Jag antar att det var fegt av mig, men just då visste jag inte vad jag skulle säga.

Hälsningar från LA,

Peppe