Kära läsare,
jag fick ett meddelande av Nina som bor sedan fyra år tillbaka i Stockholm. Hon trivs, men känner en stor hemlängtan till Österbotten. Nu har Ninas man fått ett arbetserbjudande i Vasa och familjen funderar kring vad de ska göra. Ta jobbet och flytta hem till Österbotten eller stanna i Sveriges huvudstad?
Kan man bygga bo varsomhelst? Varför lockar barndomen? Målar man upp en idyllisk bild för sina barn som egentligen handlar om att man har åldersnoja och vill återuppleva sin egen barndom? Skulle familjen ha de bäst i Sveriges öppna landskap? Vad är trygghet? Storstad eller landsbygd? Vågar man ens flytta till Finland – har det blivit en takapajula (ref dagens politik vad gäller invandrare, finlandssvenskar). Hur definieras ett hem? Hur är det att bo långt från vänner och familj? Kan man göra det resten av sitt liv?
Det finns såklart inga universella svar på dessa frågor, men om jag svarar kanske ni som bott utomlands kan tänka er att göra samma sak?
Vi trivs väldigt bra i Los Angeles. Jag älskar den positiva stämningen här och känslan av att allt är möjligt. L.A. är en storstad, men med en otroligt fin natur alldeles nära. Det är fantastiskt att barnen får lära sig engelska och att det ena till och med är amerikansk medborgare. Vi har samlat ihop ett nätverk av vänner och jag känner mig verkligen hemma här. Ja och klimatet såklart. Hatar inte att solen skiner varje dag.
Men det är inte nödvändigtvis just L.A. som lockar. Trots att jag älskar den här staden tror jag att vi skulle kunna bo på en massa olika platser i världen och trivas bra.
Nu kan det vara att jag lider av nåt slags defekt, men jag känner inte någon som helst hemlängtan till Finland. Det sagt saknar jag såklart familj, släkt och vänner. Jag känner också ett ständigt dåligt samvete för att mina och min mans föräldrar bor så långt från sina barn och barnbarn, men jag längtar inte själv efter ett vardagsliv i Finland. Det beror kanske lite på det som Nina skriver om inställningen till finlandssvenskar och invandrare, att jag inte längre känner mig så välkommen i mitt födelseland.
När jag talar med nordbor som bor tio, tjugo eller trettio år i Kalifornien säger de nästan alltid att de en dag vill flytta hem till Sverige eller Finland. I praktiken gör de aldrig det. Kanske för att det land de lämnade för ett par decennier sedan inte längre existerar utan är något helt annat nu. Att deras identitet kanske är svensk eller finsk, men att de i praktiken är mer amerikaner än något annat. Jag vet inte, kanske det inte ens är viktigt. Hemma kan vara flera olika platser.
Hur tänker ni när ni läser Ninas frågor?
Hälsningar från det nya landet,
Peppe
Här bloggar
Peppe Öhman är Hufvudstadsbladets utsända reporter i Los Angeles. Hennes reportage finns i tidningen på webben.
Här bloggar hon mer privat om livet på västkusten.
Hej Peppe, jag är nog lite av olik mening angående din blogg om hemlängtan.
Jag har bott i Tyskland och 32 år i England men kallade alltid Finland för ’hem’ och visste att jag kommer att återvända. Det gjorde jag, 53 år gammal.
Visst är Helsingfors en annorlunda stad, men det visste jag eftersom jag besökte den årligen.
Jag har nu varit tillbaka i Finland 8 år och kan ärligt säga att det var det bästa beslut jag gjort att flytta hem igen.
Jag hann bl.a bli så le på den engelska ’how are you’ som man måste fråga fastän ingen egentligen ville genuint veta hur du mår. Det evinnerliga chattet dåman t.ex ringer till banken om hur man mår, vad man vill bli kallad och så vädret så klart. Jag tyckte ofta att det blev så ytligt. För att inte nämna kommersialismen!
Var jag bodde var det en stor brist på natur och hav. Något som det igen finns mycket av här. I England betalar man för naturen. Om man lever i ett grönt område räknas du som medelklassig för husen är dyrare, större. Om man är fattigare bor man ofta i områden i brist på natur,träd.
Samtidigt är jag glad att jag haft möjligheten att bo utomlands. En enorm rikedom som jag nu drar nytta av hemkommen. När man blir äldre börjar man ofta sakna sina rötter. Därför talar man, som du skriver, ofta om att en dag återvänder jag hem. Jag tror även att majoritäten som inte gör det, ångrar sej och önskar att de gjort det förrän de blir för gamla, förrän ens föräldrar dör.
Gillar annars dina skriverier. Tack för det. Mvh Carola
Tack för att du berättade om hur du resonerar och så fint att höra att du känner att du gjort rätt beslut som flyttat hem. Alla är vi olika och bra så! Allt gott!